43 döda hockeyspelare i en flygkrasch! Det är hemskt. Lika hemskt som om 43 helt vanliga människor dödskraschat. Alla människoliv är lika mycket värda i mina ögon.
Men det blir lite mer verkligt. Än mer så ifall man kände eller hade en sportslig relation till någon av offren. Jag kände ingen och jag har ett brinnande ointresse för hockey, vilket begränsar hur mkt jag påverkas. Däremot blir jag väldigt nedstämd av att föreställa mig den fruktansvärda ovisshet som måste rått i planet när det var på väg att krascha.
Kanske går det bra, kanske inte. Ingen vet någonting, inte ens när man kommer ta mark. Förutom piloten och möjligen flygvärdinnorna. Vilka är tränade att, oavsett hur det ser ut, behålla en professionell och positiv attityd in i det sista.
För min egen del skulle det göra stor skillnad om jag SÅG det piloterna ser. Jag kan köpa att man kanske dör, men jag skulle fullkomligt bryta ihop av att inte veta vad som händer. Den här ovissheten fasar jag för att uppleva ensam och det är därför jag alltid sagt att det är viktigt för mig att flyga med någon jag kan tänka mig att dö med. Att dö själv i en flygkrasch, instängd med mina egna tankar, är bland det mest fruktansvärda jag kan föreställa mig. Plural bekanta föredras i dödssituationer!
I gårdagens frågeinlägg tipsade jag om intervjun med piloten som nödlandade på Hudson river. Se den på youtube och se även efterföljande avsnitt där flygvärdinnorna och passagerare intervjuas. Otroligt gripande!
Flyg med omsorg och håll okynnesflygandet till ett minimum! Kom ihåg att varje flygresa är en resa närmare en krasch.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar