I blåsväder igen - Sagan om semestern som gick åt helvete!

Efter att i hela mitt liv känt att jag har haft tur med väder på semestrar, sitter jag mitt i New York och inväntar vad som tros blir den värsta stormen på evigheter. Man kan, ganska rättvist, säga att jag sparat ihop till det här.

Igår ställdes min hemresa in. Efter att snabbt som blixten tagit mig till ett Delta-kontor fick jag min biljett ombokad till lördagen (idag) på samma flyg som mina resekamrater. Det flyget hade nämligen inte blivit inställt ännu. Förvisso trodde vi att det skulle bli så men isåfall skulle vi alla fall vara bokade på samma flyg, vilket ökar chansen att få resa tillsammans när stormen väl dragit förbi. Några timmar senare stängdes alla flygplatser och det stod klart att vi inte skulle ta oss varken ut eller in förrän framåt måndag eller tisdag.

Detta till trots kändes allt okej. Skönt att slippa sväva i ovisshet angående om vi skulle åka ut till flygplatsen eller inte.

Imorse förändrades allting när vi märkte att alla hotell är filled over capacity, och jag började bli orolig för att inte hitta något boende. Aningen naivt trodde vi att det skulle finnas gott om rum eftersom det måste vara hundratusentals resenärer som ställt in sina resor hit. Helt fel! Det var fullt kaos i lobbyn och, när vi kollade bokningssajter, fanns det max ungefär 10 rum på hela Manhattan. Rum som försvann likt biståndspaket i katastrofområden.

I brist på andra alternativ packade vi ihop våra grejor och satte oss i en taxi och bad chauffören köra oss runt till olika hotell. Istället för att köra på taxameter kostar det nu $10 per person i fast avgift och då får man åka i princip obegränsat inom vissa områden. Efter en stund hittade vi Night Hotel, ett litet designerhotell precis bredvid Times Square. Där fanns sex lediga rum och jag skulle inte bli förvånad om vi knep några av dom sista rummen på Manhattan. Även fast det blev otroligt dyrt är det en enorm lättnad att slippa ta oss till ett public shelter och sitta i 36 timmar på resväskorna, med begränsad tillgång till mat och vatten.

Vi har precis checkat in och stockat upp med allehanda livsmedel. Godis, snacks, läsk, gröt, öl och nudlar. Det var ungefär vad som fanns kvar på Duane Reades. Hyllorna var helt urplockade vilket borgar för att orkanen tas på allvar, och att man förväntar sig att bli instängd ett tag.

Stämningen på stan är inte särskilt panikartad ännu. Folk håller sig lugna och spenderar dom sista lugna timmarna på de etablissemang som fortfarande är tillgängliga. Vilket mestadels är restauranger, för alla andra butiker har slagit igen portarna. Jag är osäker på om broarna ut från Manhattan är stängd för bilburen trafik, men alla kommunala transportmedel (t-bana och bussar) slutade köra för några timmar sedan.

Vidare såg jag en intervju med Bloomberg, stadens borgmästare. Han kunde nästan garantera att det skulle bli strömavbrott över hela Manhattan samt att alla hissar kommer stängas av. Jag är enormt tacksam att vi bor på våning 8 nu. Att vara kvar på 23:e våningen på Grand Hyatt i kolsvart mörker med 4000 trappsteg ner till lobbyn, skulle få min katastrofhjärna i ett tillstånd av superpanik.

Förhoppningsvis kommer jag kunna ta mig ut inatt och fotografera ett helt folktomt Times Square när orkanen slår till. Som världens sämsta fotograf kan jag inte tro annat än att det skulle bli mitt livs bild.

En inte alltför vågad gissning är att det kommer gå åt storhelvete med allt vad WiFi heter men jag kommer uppdatera så länge jag har möjlighet.

Slutligen, grattis på 30-års dagen Gurra! Om man kan likställa fylla med orkaner tror jag att vädret i Sundsvallsnatten kommer bli högst oklart och, kanske, ännu värre än i New York!

- Posted using BlogPress from my iPhone