Livet har ett sätt att alltid jämna ut höga toppar med djupa dalar, vilket gör att jag ibland känner mig som en bricka i en intergalaktisk teaterföreställning, vars enda syfte är att roa en publik jag aldrig ser skymten av. Obegripligt är vad det är och jag avundas personer som bara kan acceptera sin obetydlighet.
Igår fick jag reda på att en av mina äldsta barndomsvänner, efter många års slit, skrivit på ett proffskontrakt utomlands. Med allt som kommer därtill i form av väldigt bra lön, utvecklingsmöjligheter inom sitt gebit samt en resa som på ålderns höst kommer tänkas tillbaka på med glädje. För oss kompisar blir det en möjlighet att besöka ett land man annars antagligen aldrig skulle besöka.
Idag gick jag in på en annan nära väns fb-sida, eftersom jag inte hört ifrån honom på ett tag. Mest för att kolla om han var utomlands, då även han är väldigt framgångsrik inom sin sport och reser kors och tvärs. Istället för incheckningar i andra länder möttes jag av en radda med kondoleanser. När jag fick tag på honom visade det sig att hans pappa, blott 69 år gammal och fullt frisk, hade gått bort efter en kraftig hjärtattack. Han och hans syskon var samlade hemma för att ta hand om sin otröstliga mamma, vars hela tillvaro slitits undan inom loppet av några sekunder.
I min normalt ganska självcentrerade verklighet fick jag här en stor skopa av bägge slevarna. Glädjen jag kände för min basketspelande vän byttes ut mot ett ännu större medlidande för min andra vän och hans enorma förlust. Eftersom jag själv varit med om samma sak, blir jag rörd till tårar bara jag tänker på vad han går igenom just nu. Att plötsligt förlora den ena sidan man alltid kunnat luta sig mot och, som man ibland trott ska finnas där för alltid, går inte att beskriva. Det enda patenterade hjälpmedlet jag vet är att tillåta sig själv att vara ledsen under så lång tid som det tar att gråta slut på tårar.
Lärdomen av detta är att uppskatta livets toppar mer. För vissa är det ekonomisk frihet medan det för andra innebär mat för dagen. För bakom nästa knut kan det finnas en dal man knappt tar sig igenom utan lite innestående glädje av en nylig medgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar