Vad ska man egentligen säga om det som hände i Norge? Mer än att det är ofattbart, bedrövligt, hemskt och fruktansvärt på så många olika plan.
Den stora sorgen till trots, kan jag inte undgå att tänka några ganska annorlunda tankar som jag vet sticker ut lite från mängden, och som kanske retar några.
När oskyldiga, som jag inte känner personligen, drabbas av någonting hemskt, gör det bara marginell skillnad att det händer i ett grannland kontra någon annanstans i världen. Visst, det låter lite osympatiskt att säga, men det händer faktiskt fruktansvärda saker varje dag på vår planet.
Däremot finner jag det väldigt intressant att försöka fundera ut VARFÖR vissa människor gör sådana här sjuka saker. Hur kan man ha en sån disciplin att man, trots en enorm lust att förgöra, håller sig i nio år för att verkligen åstadkomma maximal skada utefter långt på förväg uppsatta mål? Efter att ha funderat lite tror jag en bidragande orsak är att de största galningarna till mångt och mycket håller sig för sig själva, och på så vis kan maximera sitt vansinne, eftersom dom inte tar in åsikter och synpunkter från närstående personer.
Självklart har jag blivit påverkad och tårögd när jag i olika media sett intervjuer med överlevande ungdomar och via dagboksinlägg fått en inblick i den sjuka massmördarens hjärna. Men det skulle jag även blivit ifall 100 personer hade blivit avrättade i Botswana.
Men, det som fångade mitt största intresse, var nyheten om att Amy Winehouse tagit en överdos och dött. Märkligt att jag tycker så med tanke på att hon för länge sedan valt den mörka sidan och närmat sig ett oundvikligt öde, jämfört med somarlovsbarnen i Norge som var totalt oskyldiga ungdomar väldigt oförtjänta av vad som hände.
Anledningen är att Amy Winehouse död känns verklig, och inte som en siffra på ett papper. Jag har en relation till henne. Jag har insett hennes begåvning, älskat några av hennes låtar samt med jämna mellanrum läst om hennes abnormt negativa livsspiral.
Just den här verkligheten gjorde sig påmind idag då jag ringde en jobbkontakt som jag pratat med några gånger. Han frågade hur det var med mig, jag svarade sådär och returnerade frågan, på vilket han svarade att det var en mycket konstig dag. Precis när jag fått ur mig "ja, det är ju måndag" kopplade jag ihop namnet Vegar och den nästan helt bortslipade accenten, med händelserna i Norge.
Efter att jag förklarat min sympati kring det hemska frågade jag ifall han kände några. Svaret fick mig gråtmild, han kände 4-5 personer. Det var inga familjemedlemmar, men någorlunda nära bekanta. En skopa verklighet som krävdes för att jag skulle känna smärtan.
Slutligen, Fredrik Virtanen har skrivit om Twitter och om att fruktansvärda händelser utlöser en typ av sympati av rent egoistiska och narcissistiska orsaker. Jag är böjd att hålla med. Plötsligt maler personer, som aldrig skriver någonting av värde, floder av inlägg kring hur mycket just dom lider och känner. Vart är deras sympati kring världens varje-dag-tragedier? Just det, ingenstans.
7 kommentarer:
Kunde inte sagt/skrivit det bättre själv.. Vi skulle kunna ha tre,fyra tysta minutrar varje dag bara för länder i Afrika!!
Anonym: You are correct sir!
Jag håller med Anonym och tycker också att alla vi västbor med en inkommande lön på kontot borde dela med oss till sväldrabbade östafrika.
Men här kommer ett citat från ung Sundsvallstjej och precis som hon känner jag "Det jag, och många andra, tycker är så obehagligt med det här är hur stort och direkt angrepp det är mot vårt demokratiska, fria och öppna samhälle. Hans hat riktas mot islam, men kanske främst mot nordeuropeiska "förrädare", alltså Vi som är För mångkulturen = många, många av oss. Vi måste se det här som ett wake up call, då vi släppt in människor som honom i vår riksdag.
Därför ska vi inte förminska händelsen, därför ska vi inte ta det med en klackspark och därför ska vi aldrig glömma att jorden tillhör oss alla." /K
K: Fint! Jag håller med på varje punkt.
Klart vi ska dela med oss. Några hundra kronor är så oändligt mycket mer värt för den som har inga pengar, än för den som redan har.
Delar du med dig då av några hundralappar i månaden till någon god förening med anspråk att göra gott i Afrika?
Anonym: Jag har varit med i lite olika välgörenhetsorganisationer, men i slutändan känt att jag inte kan garantera att merparten av pengarna kommer fran, utan kanske istället fastnar i administrativa kostnader.
Därför tänkte jag istället gå med i UNICEF, för det känns som ingen annan organisation har större intresse av att faktiskt hålla så låga omkostnader som möjligt.
Men, sen kom jag över ett annat välgörenhetsprojekt där jag, via en bekant, bara står två led från grundarna. Till vilket jag anmält mitt intresse, men det har inte kommit igång än. Området som gynnas är Kambodja och det handlar om att ge fattiga barn undervisning i engelska.
Jag har tidigare skrivit att jag, i ett längre perspektiv, egentligen inte tror på bistånd. Att det "bara" (vilket på sätt och vis är bra eftersom det håller ner dödssiffrorna) hjälper för stunden.
Det viktigaste för fattiga länder är, och kommer alltid att vara, att få igång landets industrier och produktion, för att på så vis snurra igång sin egen ekonomi. Vilket är väldigt svårt eftersom många länder sätter upp handelsblockader mot sina grannar och annat som gör att den redan dystra tillväxten avstannas helt.
Det här Kambodja-projektet kommer förhoppningsvis, i ett större perspektiv, skapa fler resurser till turismen, vilket i sin tur skapar inflöde av pengar, vilket i sin tur hjälper landet att komma på fötter. Ett nobelt syfte tycker jag!
Sen tycker jag självklart att det är hemskt att folk dör varje dag. Det är en orättvis värld vi lever i med en extremt snedfördelad resursfördelning.
Skicka en kommentar