Min syn på droger och övrigt svammel

Jag har inte bloggat om någonting meningsfullt på ett bra tag och tänkte därför göra ett tappert försök. Ett ämne jag sällan kommit i kontakt med på den här bloggen är droger.

Mestadels beroende på att min personliga erfarenhet är så nära noll den går att komma. Min konsumtion efter 32 års leverne är exakt 3 bloss hasch och 3 bloss marijuana. Haschblossen på högstadiet av ren nyfikenhet kring hur det smakade, och gräsblossen förra sommaren av någon anledning jag inte kan svara på, mer än att jag i slutändan tyckte att det inte var värt att få i mig tillräckligt mycket gräs för att faktiskt känna något rus.

Jag vill också poängtera att jag inte har särskilt strikta moraliska värderingar gällande droger:
- Jag tror att marijuana kan vara mindre farligt än alkohol
- Det som, förutom genom mina totalt drog-oliberala föräldrar, gjort att jag föredrar alkohol framför lätta droger (gräs, hasch) är bakfyllan, ett sunt skyddsnät som gör att man måste kämpa hårt för att bli tung missbrukare
- Att jag själv inte provat beror på att jag inte ser någon vinning i det. Antingen älskar jag det och kommer göra det igen, eller så ger det mig ingen glädje och då var det meningslöst att pröva från första början

Därför är jag egentligen ganska ointresserad av att prata om riskerna med droger. Alla som tar droger vet om att det är farligt. Vissa lite mindre än andra, men samtliga vet att det finns en hälsorisk inblandad.

För ganska länge sedan bestämde jag mig för att inte lägga moraliska värderingar kring hur andra människor lever sina liv. Att jag med öppna ögon ska acceptera även de mest konstiga val. Anledningen är helt enkelt att döden, och vad som händer efter den, är ett sådant gigantiskt mysterium att ingen människa faktiskt kan bedöma om det är positivt eller negativt att försöka leva ett, i samhällets ögon, "bra" liv. Vi har att göra med extremt okvalificerade gissningar baserade på smulor av fakta. Att samhällets normer, kring hur ett lyckat liv ska levas, har blivit så accepterat är för mig en nästan lika stor gåta som döds-mysteriet.

Det kan lika gärna vara så att ett bättre öde väntar den som dör som en utblottad heroinist, än den som varit en älskad familjemänniska som alltid värnat om andra. Ingen kan veta. Eller så väntar ett evigt mörker och då har jag svårt att se att en människas livshistoria skulle spela någon roll. I ett större perspektiv tenderar allting att bli ganska meningslöst.

Ifall en person grubblat över sitt livsöde och kommit fram till att det inte är någon mening att leva, så skulle jag kunna tycka att det är helt okej. Tråkigt för dom efterlevande, men å andra sidan är det ganska egoistiskt att vilja ha kvar någon i livet för att slippa bli ledsen själv. Problemet är att dom här besluten ofta tas på fel grunder och under påverkan av saker som grumlar tankeprocessen. Vill man dö anser jag det viktigt att isåfall ta det beslutet med en väldig medvetenhet och med en nykter hjärna. Det är svårt att ångra sig och ingen tanke som ska dyka när man precis ska bli överkörd av 05:14-expressen mot Stockholm.

Tillbaka till drogproblematiken. Många människor som missbrukar, verkar göra det av anledningar som inte är riktigt genomtänkta, och verkar i princip aldrig vara tillfreds med sina beslut i livet. Droger är en distraktion som uteslutande gör att människor tar beslut och vägar som inte skulle valts utan droger. Det är svårt nog att välja rätt nykter, hur ska man kunna göra det i Lutzens dimma?

Mitt ogillande av droger har alltså ingenting att göra med att det skapar oproduktiva människor som inte bidrar till samhället. Det skiter jag fullständigt i, jag kommer aldrig att få stå staty själv. Alla verkar missbruka av fel anledningar. Grupptryck, depression, osäkerhet eller av annan anledning som bygger på att döda smärtan kring andra saker i livet.

Lägg fram en teori om varför du måste använda droger, med en tydlig medvetenhet och beskrivning av varför det är rätt för dig, så får du min näve och en klapp på ryggen. Jag tror nästan ingen kan göra det.

Därför känns det ganska jobbigt att tvingas inse att användandet av droger har kommit väldigt mycket närmare mig själv än vad jag någonsin hade hoppats på. Även om lite festdrogande kan tyckas oskyldigt och roligt så är det faktiskt så att man öppnar upp porten till att leva sitt liv i en ogenomtänkt dimma. Jag vill inte att personer som är mina vänner ska göra det. Rent logiskt bör en liten andel ofrivilligt byta ut sitt festdrogande mot ett galopperande fullskaligt drogmissbruk. Återstår att se vem eller vilka som drar vinstlotten i den tombolan?

Våga vägra droger ffs!