Tror att jag nämnt att jag i år ska ta upp biljardtävlandet igen. Det inkluderar även att träna oftare, för utan träning utför man inte några storverk. Åtminstone inte jag.
Precis som med många andra av mina planer har jag slackat efter. Jag har varit på några tävlingar men träningsfrekvensen har varit minimal. Av någon anledning har jag senaste veckorna varit extremt sugen på att spela, men inte funnit någon tid. Det har hela tiden varit andra saker som gjort mig stressad. Är jag inte är lugn och harmonisk kan jag lika gärna strunta i att träna, det kommer snarare att göra skada att inte kunna fokusera ordentligt.
Men idag gick jag ner på hallen med full motivation och resultatet lät inte vänta på sig. Vill påstå att jag spelade bättre än i fornstora dagar. Definitivt världsklass. Först vann jag två hundrakronorsmatcher (ja, det omsätts förjävla dåligt inom biljarden) utan att tappa ett upplägg. När Jonte slutade efter två matcher spelade jag några matcher mot min gamla kompis Samuel som flyttat tillbaka till Sundsvall. Totalt vann jag 22 upplägg i rad innan jag fick kröka rygg och lägga upp bollarna för första gången. Antalet missade stötar kan räknas på ena handen. Nu var inte motståndet att jämföra med kompetent tävlingsmotstånd, men det är mindre viktigt.
Det som betyder något är att jag hade den där fantastiska känslan då jag vet att alla stötar blir perfekta. Alla positionsspel är på millimetern, och minst lika viktigt, valde jag konstant rätt vägar. Svårt att förklara för någon som inte är insatt, men det är verkligen en häftig känsla när man kontrollerar vit som den mest väldresserade av hundar.
Bibehåller jag det här spelet kommer jag känna mig som favorit mot nästan alla. Nu är det självklar inte lika enkelt när man befinner sig i en pressad tävlingssituation mot kaliberspelare, men dagens övningar har gett mig ett hopp om livet.
Är man självsäker på en sak är man desto mer osäker på någonting annat.
I mitt fall på den förjävla irriterande appen Temple Run. Tidigare idag ökade jag på mitt rekord rejält och skickade blixtsnabbt en printscreen till min ärkenemesis Olle. Någon timme senare får jag tillbaka ett textsvar i stil med "Är du allvarlig????". Redan då visste jag att det var falsk nedvärdering av sig själv, och att det skulle komma en skyhög printscreen inom kort. Vilket det gjorde. Det falska stycket har höjt ribban och, exakt lika roligt som det är att själv ha högst poäng, är det exponentiellt irriterande när någon slår det i kras.
Det är som välkoreograferad dans. Den som slår rekordet kan luta sig tillbaka och inte spela någonting förrän motparten presterat bättre, och så länge jag är bäst är allting frid och fröjd.
För något år sedan hade jag en liknande batalj med Åhlen på kanske det roligaste spelet av dom alla; Rat On A Scooter. Så enkelt och så enormt beroendeframkallande. Vi tog varandras rekord några gånger tills Åhlen satte, ett vid tiden, ouppnåeligt score. Nästintill uppgivet gjorde jag ändå ett försök och några veckor senare femettade jag in en ohyggligt hög poäng. Åhlens respons blev att han slutade spela. För gott.
Ifall Olle ändå kunde lägga sig på rygg och ge upp någon gång. Men näe, det ska kontras och min nattsömn och dagfokus ska förstöras till varje pris. Kan trösta mig med att jag fullkomligt pulvriserade honom på lufthockey under NY-semestern tidigare i höst. Men det är en klen tröst just nu även om jag vet att den vetskapen dagligen tär på hans pyske.
Slutligen lite självskryt. Det finns något som heter Game Center där man kan se hur man matchar upp mot resten av världens användare. Sjukt nog är min Rat-On-A-Scooter poäng nr 93 av över 600,000 registrerade spelares högsta poäng. Vilket är ganska sjukt med tanke på att det avlas fram sydkoreoner enkom av syftet att dom ska ha stora glasögon och vara duktig på dataspel.
På tal om prestigematcher. Imorgon kommer Faluns förlorade son Tomas Bergström på besök i Sundsvall och vi ska mötas på squashbanan kl 17. Måtte jag vinna och befästa min titel som alla fall inte sämst i Sverige.
Heja mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar