Två tonåringar på biljardtävling

I helgen var jag i Gävle och spelade andra rundan av Lag-SM. Det var sex lag i gruppen varav två gick vidare. Glädjande nog vann vi gruppen och är således ett av åtta lag som ska göra upp om SM-titeln i januari. Men mina förhoppningar är inte jättehöga, vårt lag är långt ifrån bäst och jag gissar att vi inte kommer att ha med medaljerna att göra. Men kul ändå!

När jag ändå är inne på biljard tänkte jag berätta om min första tävling utomsocknes. Det här var gissningsvis 1994 och jag var ungefär 15 år gammal. Tävlingen gick i Nyköping och resan föregicks av en enormt krånglig övertalningskampanj på hemmaplan. Dels för att resesällskapet inte var en vuxen och ansvarsfull ledare, utan min två år yngre barndomskompis Fredrik. Men även för att mina föräldrar inte var särskilt imponerad över biljard som sysselsättning. Eller snarare hur biljarden tog fokus från, i deras ögon, viktigare sysselsättningar som läxläsning och att sitta hemma i pojkrummet och uggla på kvällarna. En klart befogad oro givet hur den här, och många andra, biljardresor utspelade sig.

Sagt och gjort. Nyköping var resmålet. Tågbiljetter var bokade och med mig hade jag lika många förmanings-ord som kronor i plånboken. Fredrik, som redan på den tiden var en duktig försäljare, hade haft en mycket mindre komplicerad förhandling med sina föräldrar.

Väl i Nyköping checkade vi in på hotellet. Ett hotell som, givet vår knappa budget, var övervåningen på biljardhallen där tomma kontorslokaler tjänstgjorde som tillfälligt vandrarhem. Vi hade ett stort omöblerat rum där vi placerade våra sovsäckar på golvet och direkt konstaterade att det nog var ett rum för rökare. Det tyckte även resten av hotellgästerna för jag minns att det låg en tät dimma över hela våningen den helgen.

Rent biljardmässigt har jag inte exakt koll. Men jag tror vi båda vann några matcher och åkte ut lagom tidigt för att inte vinna några pengar.

På fredag kväll hade någon vänlig själ gjort några av rummen på övervåningen till en fullskalig svartklubb. Det såldes öl (även till tonåringar), spelades musik, röktes och i olika konstellationer satt tvivelaktiga personer och lirade poker och tjugoett. Utan att någonsin ha spelat 21 lyckades jag bli inblandad i ett parti och jag förlorade i princip alla mina pengar till en skojare som hette Reine. Men han hade vunnit massor av några andra och, eftersom han tyckte synd om mig, var han snäll nog att låta mig behålla merparten av min reskassa.

Samma kväll gick dörren till "hotellrummet" i baklås och killen i kassan på biljardhallen lovade att leta efter extranyckeln. Han kom tillbaka efter en stund och sa att han inte hittade kofoten, men gav oss sin välsignelse att lösa problemet på egen hand. Vi ställde oss rygg mot rygg utanför rummet och på givet kommando vände vi oss om och riktade varsin spark mot dörren, med resultatet att det sprutade gångjärn och träflisor åt alla håll och kanter. Det var så pass roligt att vi provade samma metod på några andra dörrar.

På lördagen drack vi den sprit som någon ansvarsfull biljardspelare sett till att förse oss med. Hur kvällen slutade?
Att jag satt i grön kavaj och för stora sneakers och spydde på trappen bakom biljardhallen medan Fredrik gjorde samma sak i världens minsta tvättställ uppe på "hotellet". Och innan det hade vi blivit utslängda efter blåskontroll på ett drogfritt ungdomsdisco nere på stan.

Söndagen var hemresedag och tillsammans hade vi inte 50 öre i tillgångar. Vi var så hungriga att vi snattade mackor på Censtralstationen i Stockholm när vi bytte tåg. Och på nästa tåg snokade vi rätt på att det fanns matpåsar i alla sovhytter. Så vi satte oss i en tom sådan och det beteendet fick oss nästan avkastade i Uppsala. Konduktören var INTE imponerad över att det var tomt i påsarna och att vi sölat vatten och juice över hela golvet.

Det där med att ungdomar ska ha med sig ledare på tävlingar, finns det egentligen någon anledning till det?

Vad är förresten sensmoralen med den här berättelsen?
I den fantastiska sången "No surrender" sjunger Springsteen:
"We learned more from a three minute record baby than we ever did in school".

Vilket på femton ord sammanfattar att det faktiskt finns en skola utanför skolan. Föräldrar kommer alltid att försöka hålla sina barn borta från trassliga situationer. Men oavsett om det händer i tidiga tonåren eller som ung vuxen, springer man förr eller senare rätt in i livet. Det som det inte går att läsa sig till i någon skolbok.

Jag tror att många med mig har liknande historier från sin uppväxt. Som idag känns som oskyldiga tonårseskapader och minnen från svunna tider. Men som just då gav flera års livserfarenhet på bara några dagar. Historier man kommer att vänta med att berätta för sina barn tills en tidpunkt när barnet är gammalt nog, som ironiskt nog nästan alltid infaller långt efter det att barnet upplevt någonting liknande på egen hand.

Och på det viset upprepar historien sig själv, generation efter generation.