Samtidigt sitter jag på kontoret och känner exakt ingenting. Ingen direkt stolthet över Sverige. Men heller ingen skam. Jag är förvisso tacksam för att jag lever i vad jag tror är världens bästa land, men inte på den nivån att jag vill gå ut på torget och fira. Vilket är konstigt, för jag borde väl vara lika patriotisk som resten av befolkningen?
Det här är ett problem för mig. Jag flyter omkring som i ett vacuum utan att tycka någonting, medan mina medmänniskor demonstrerar, firar och står upp för sina åsikter. Men samtidigt kan jag inte bara låtsas tycka saker. En stark känsla är en stark känsla just för att det är en stark känsla. Kanske fick jag precis ur mig världens krångligaste och mest intetsägande mening. En mening som engagerade mig mer än hela nationaldagsprylen, vilket på något vis säger det mesta.
Självklart finns det fortfarande saker som jag känner starkt för. Jag önskar det vore orättvisor eller någonting annat världsligt viktigt. Men det är precis tvärtom. Jag ska ikväll på premiären av Wes Andersons nya film "A moonrise kingdom". Något jag verkligen längtar till eftersom Wes är världens bästa regissör och jag älskar alla hans tidigare filmer. På samma tema kommer jag känna mig själv till tårar när jag i slutet av juli står på Ullevi och lyssnar på Springsteen.
Den person som kan få mig att känna lite mer engagemang i vardagen, kommer jag vara evigt tacksam. Kanske händer det snart? Kanske kommer jag fira kommande nationaldagar på torget med mina ungar utspökade i blågula OnePiece?
Fast det där är bara spekulationer. För stunden nöjer jag mig med ett diskretare nationaldagsfirande.
Heja Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar