Julen hoppar då aldrig över ett år

Julen är åter här igen och de senaste åren har mina jultankar gått åt det här och det här hållet.

Om jag skulle försöka sammanfatta årets julstämning med några korta ord skulle det nog låta i stil med:

När jag känner doften av saffran, vört och griljering och tittar på allt det fina och juliga i mitt hem, känner jag genuin harmoni och inser hur lyckligt lottad jag är. PANIKEN av min stundande flytt har totalt blockerat min förmåga att vara kreativ och tanken på julfrid är så avlägsen att jag skulle skratta åt eländet, om det inte vore för att stresstårarna blockerar förmågan att ens pressa fram ett leende. 

Begreppet skitjul har tagits till en helt ny nivå.

Istället längtar jag till första helgen i januari när jag är på plats i Stockholm och på riktigt kan påbörja nästa kapitel i mitt liv.

Men egentligen är det nog inte så synd om mig ändå. Snarare är det så att jag som sista-minuten-människa alltid kommer ha svårt att hantera stora förändringar som inte kan göras på en dag. Som en flytt. Eller en flytt i kombination med möbler som måste magasineras någonstans. Eller en flytt i kombination med magasinering och städning av både hem och kontorsplats. Eller en flytt i kombination med magasinering, bilförsäljning och städning av både hem och kontor. Ja, ni hör ju själva. FAN!

Vi pratar om ett par bilder istället:

Sedan när började Peter Harrysson skriva slogans för varmkorv? 

Jag har alltid varit skeptisk mot bistånd. Inte för att jag inte vill hjälpa till eller känner medlidande, utan för att jag tror att pengarna skulle göra bättre långsiktig nytta investerade i att bygga upp U-länders industri och ekonomi. Att det är enda vägen att få fattiga länder på fötter.

På sätt och vis ett sätt att blunda för allt det hemska, även om jag tycker att jag har rätt i sak. Men allt handlar inte alltid om det långa loppet, utan om lidandet just nu, och därför är nog en smakfull kombination av bistånd och investeringar i länderna den rätta vägen att gå. Mitt biståndsengagemang har kommit och gått i omgångar och jag behöver ständigt bli påmind för att det inte ska glömmas bort.

Men när jag fick följande brev från Unicef häromdagen var det som ett slag rätt i ansiktet. Bifogat brevet var en tom påse med vätskeersättning. Med en gripande berättelse om hur vätskeersättning räddade livet på Amos, en liten pojke i Sudan som led av akut vätskebrist. Påsarna kostar bara 65 öre styck och det känns ganska självklart att bidra med några sådana. Det var alldeles för länge sedan jag hjälpte till och jag tror det är den finaste julgest jag kan frambringa. 

Slutligen tycker jag alla borde se Obamas tal inför nationen efter de hemska dödsskjutningarna i Newtown.