Andy Roddick - Tack för allt!

Andy Roddick har slutat med tennis efter en förlust i tredje rundan av årest US Open. För ett tag sedan annonserade han att det här skulle bli hans sista turnering och, även fast man hade hoppats på att han skulle gå längre, är det alltså slut nu. Här är hans sista gripande ord till hemmapubliken på Flushing Meadows.

Jag vill att hela världen ska minnas honom som jag gör. Enligt mig spelade han med det kanske största hjärtat, hade en otrolig humor och ironi som gjorde folk glada, var troligen den bästa människan utanför banan och hade en serverörelse som sammanfattar allt det som amerikanskt självförtroende handlar om. Plus att han var en otroligt bra tennisspelare som hade vunnit en helvetes massa Grand Slams om inte hans karriär kolliderat med en viss schweizare. Eller som han själv uttryckte det en gång - "I can play some tennis sometimes".

Mitt hjärta vann han under Australian Open 2003 då han i en helt sjuk match (världens längsta fram till förra året tror jag) besegrade Yones El Aynaoui med 21-19 i skiljeset. Kommer så väl ihåg den dagen. Jag var student och var på väg till en förmiddagsföreläsning. Men jag ville inte ge mig iväg utan att se slutet på matchen. Vilket jag gjorde och några timmar senare var det inte längre någon mening att bege sig till skolan. Men det gjorde precis ingenting. Helst vill jag skriva att det gick bra för mig ändå. Men det var snarare så att det inte gjorde någonting för att jag ändå missade så många andra föreläsningar.

Även fast han lyckades vinna en Grand Slam (US Open 2003) vet jag att han inget hellre ville än att vinna Wimbledon. Och slå den bästa spelare i finalen. Vilket han hade chansen att göra 2009 då han så när vann mot Federer, men stöp på det absoluta målsnöret. Faktum var att Federer hängde på repen så många gånger att när han till slut vände och vann, kändes det mer som att det var förutbestämt än att det var en bragd. Såhär glad såg Andy ut på presskonferensen efteråt.

Andy var verkligen kungen av presskonferenser. Som normalt är väldigt tråkiga eftersom tennisjournalister ställer kanske idrottens absolut dummaste frågor. Men Andy hittade ett sätt att öka underhållningsfaktorn. Dels genom att vara dryg men även genom att bjuda på sig själv. 

Ett stort tack från mig!