Välkommen till Mark My Words - Mitt nya hem!

Efter fem år av bloggande har jag flyttat min blogg till en ny och modernare plats.



Den nya bloggen heter Mark My Words och den hittar ni här!

Glöm inte att lajka min FB-sida för att få alla nya inlägg direkt i ditt nyhetsflöde.

Tack för att ni läst och varmt välkommen till nya Mark My Words!

För att citera Uno: Tid att gå vidare

Hörrni. Jag tänkte så här.

Min blogg har funnits i lite mer än fem år. Under den tiden har lite mer än tusen inlägg sett dagens ljus. Vilket i sig är tämligen otroligt. Trots den sporadiska uppdateringsfrekvensen under senare år har jag nog varit flitigare än den genomsnittliga bloggaren. Extra imponerande med tanke på mitt usla tålamod.  Att jag sedan bidragit till att fylla webben med värdelös information om ett helt oviktigt livsöde, det är en helt annan fråga som jag säkert kommer att ställas till svars för någon gång.

Alla fall så är det helt enkelt tid att gå vidare. Efter att ha funderat länge och noga har jag kommit fram till att jag inte vill sluta blogga. Men däremot byta miljö.

Därför har jag skaffat en ny blogg som jag själv kan styra över i större utsträckning. Både vad det gäller adress, utseende och innehåll. Den springande punkten är egentligen designen, jag är otroligt less på de alternativ som Blogger erbjuder. Min nya blogg är enkel, minimalistisk och är responsiv för att se bra ut på både läsplatta och telefon.

Något som däremot inte kommer att ändras är innehållet. Jag kommer fortsätta skriva om ungefär samma saker. Ironiska vinklingar av olika saker som inte går min väg, med sporadiska glädjeinlägg för att inte skapa en kollektiv depression. Kanske kommer jag skriva en del kortare inlägg för att hålla upp frekvensen. Jag vet att somliga uppskattar långa och uttömmande inlägg, men för frekvensens skull måste jag variera mig lite. För i en stressig vardag är det svårt att producera långa texter dagligen.

Det har tagit några veckor att sätta upp allting med design och inställningar. Mycket på grund av att jag var totalt okunnig inom Wordpress från början. Men nu börjar det likna någonting och så snart jag gjort klart det sista återkommer jag med adressen. Mest troligt under helgen någon gång.

Jag kommer inte att importera mina gamla inlägg till min nya blogg, utan vill börja om från scratch. Mycket på grund av att mitt liv har förändrats så otroligt mycket sedan 2008. Den här adressen kommer att fortsätta ligga uppe för den som vill botanisera i min tidigare misär.

Nu hoppas jag att så många som möjligt följer med! Till er som inte orkar med mig längre vill jag rikta ett stort tack för visat intresse. Det har sannerligen varit en ära!

Och så klart, tusen tack för alla fina ord jag fått genom åren. Det värmer verkligen.

Tack så länge!

Vad bra att du hör av dig

Vissa personer som hänger på en biljardhall är sådana unikum att det nästan inte går att förklara. Personer som avviker markant från den "normala" delen av befolkningen, men som det samtidigt är omöjligt att inte fascineras och roas av.

I helgen fick jag höra en sådan historia.

Personen som vi kallar A.U hade under en period arbetat i Norge. Efter att ha återvänt till Sverige sprang han efter en tid in i en arbetskompis från tiden i Norge. Den personen berättade att han fått tillbaka 50.000 kr på sin norska deklaration under den period han och A.U arbetat tillsammans.

A.U blev direkt jäkligt intresserad av att höra av sig till norska skatteverket för att ta reda på om även han hade pengar att hämta. Att korrespondera med myndigheter var inte en av A.U's spetskompetenser, så han tjatade på en annan biljardspelare att hjälpa honom med skrivelsen. Efter mycket tjat och lång tid var brevet författat och skickat till norska skatteverket.

Förväntningarna var höga. Efter en vecka kom svaret:

"Vad bra att du hör av dig A.U. Vi har nämligen letat efter dig. Du har en restskatt på 5.000 kr att betala."

Där har vi ett brev som kostade 5.000 kr plus porto att skicka.

Om cyklister

Den senaste tidens vårkänsla ersattes idag av snö och snålblåst. Inte helt oväntat kanske, eftersom det scenariot känns mer standard än julbord och midsommarfylla.

Desto mer oväntat var det att stöta på ett vårtecken mitt i snöyran. En arg cyklist med ett ivrigt ringklockefinger markerade att jag befann mig på hans territorium. Han tänkte nog "vilken jävla idiot" och jag tänkte precis samma sak. Vi fann varandra i ett ömsesidigt ogillande.

Cyklister är ett märkligt släkte. Ingen annan grupp av människor kan vara arg så stor del av sin vakna tid. Irritationen över både bilar och fotgängare verkar vara konstant. Vilket på ett sätt är förståeligt givet deras rätt att färdas i sina cykelfiler. Men samtidigt har cyklister ännu mindre förståelse för motparten än vad motparten har förståelse för cyklister. Något som jag tycker gör deras beteende ganska tvivelaktigt.

Men det märkligaste utav allt är deras totala respektlöshet i trafiken. Det viftas med armarna, svängs ut framför fordon och skriks åt fotgängare. Med en beundransvärd våghalsighet. För trots allt har cyklister sina knän som stötdämpare. Att sedan motparten var den som gjorde fel, det måste kännas mindre viktigt när man ligger på St Görans med ett tiotusenbitars-pussel till knä.

Sedan tycker jag att cykling är ett fint initiativ. Hälsosamt, miljömedvetet och bra på många olika sätt. Men jag skulle aldrig vara villig att riskera min fysiska hälsa på det sätt som verkar vara normen.

Om året 1997, Mr Quizter och pengar som får vingar

Hejdå pengar!

Det har precis lanserats en app på Spotify som heter Mr Quizter, där man kan utmana sina vänner och andra på musikquiz. Roligt, lekfullt och en bankgaranti på att jag kommer fakturera ännu mindre timmar den närmaste tiden.

Efter lunchen inledde jag med att slakta kollegan Erik i quizet "Musik från 1997".



Aaaah.. 1997! Vilket år. Nostalgin flödar och jag måste nästan nämna några keypoints från det året.

1997 var:
- Året jag tog studenten och fortfarande inte hade förstått att det suger att åldras.
- Året jag lyssnade tiotusen gånger på skivan "Coming Up" av Suede.
- Året jag gled omkring i mammas bil och såg det som en självklarhet att alltid köra nya bilar
- Året jag sommarjobbade på Sundfrakt och inte behövde använda stämpelklocka den första månaden.
- Året jag sommarjobbade på Sundfrakt och blev tvingad in i stämpelklockebeteendet den andra månaden. Rutinen sovmorgon, långlunch och tidig hemgång fick mig att förlora flera tusen kronor trots en skrämmande låg timlön.
- Året jag ryckte in i militären och äcklades så mycket av snuskburken att jag vid ett tillfälle använde höger handflata som tallrik åt mina potatisbullar. Fy fan!

I andan av 1997 tycker jag vi avslutar med fantastiska Suede och den låt jag tyckte allra bäst om. Att den fortfarande håller klassen känns nästan onödigt att nämna, för det vet ju alla redan!

Om flygrädsla och koll på vokabulären

Eftersom jag planerar att åka på en weekend-resa innan sommaren tänkte jag prata litegrann om flygrädsla. Så jag inte riskerar att glömma bort att vara rädd när det är dags för avfärd.

Flygrädslan kan vara en av de genuinaste och finaste av rädslor. Ett psykiskt lidande som ökar i styrka av vetskapen att man utsätter sig för den frivilligt. På förhand känns det som att en semester är värd några timmar i elektriska stolen. I nuet känns det väldigt ovärt och det enda tillgängliga botemedlet är multipla småflaskor med whisky. Compliments of flygbolaget.

Ska man ändå vara rädd kan man lika gärna vara duktig på det. Därför har jag sammanställt en liten ordlista för den som vill ha koll på vokabulären. Det minskar inte din flygrädlsa, men gör dig till en riktigt kompetent räddhare.

Samstämmigt vingsläpp 
En vacker fras som beskriver min värsta fasa näst efter att frontalkrocka med ett annat plan. Nämligen att vingarna lossnar. En flygvärdinna försökte en gång förklara för mig hur mycket vingarna klarar av att böjas utan att gå av. Nu kommer jag inte ihåg det exakta gradantalet, men det var i alla fall väldigt högt. Nästan så högt att planet skulle kunna flaxa med vingarna likt en fågel. Betryggande säger du. Inte alls säger jag. När varenda bult eller popnit lossnar som ett smatterband, då är glädjen över böjbara så där lagom stor.

Flyga cigarr / Släppa en kaviartub
Att flyga cigarr, det beskriver exakt känslan av att befinna sig på 10.000 m och inse att man hoppat på ett måndagsexemplars-flygplan. Långt, smalt och på väg nedåt snabbare än vad flyghandboken rekommenderar. För den som gillar pålägg kan liknelsen att det är som att "släppa en kaviartub" beskriva nedstigningen.

Singla ner

Det finns två positiva sidor med att singla ner. Att vingarna vanligen sitter på sin plats och att nedstigningen sker långsammare än när man flyger cigarr. Men i övrigt finns det mest bara nackdelar.  Manöverbarheten är kastad överbord och planet utför alla de akrobatiska rörelser som konstflygare inte riktigt vågar sig på. Inspirationen är hämtad från ett höstlöv som faller ner på backen. Den obligatoriska landningen sker nästan alltid med allt annat än hjulen först.

Landa med näbben först
En ovanligt målmedveten landning där fokus ligger på att ta sig ner så fort som möjligt. Utan upprättelse. Smärtsamt för alla passagerarna men noskonen har det värre ändå.

Landa en liten bit utanför flygplatsen

Det tror jag Kapten Holmberg får förklara på egen hand.


Sigge McKvack-landning

Jag vet inte om ni läst er Kalle Anka. Men Sigge McKvack är bland annat privatpilot åt Joakim Von Anka. En rätt usel sådan, för trots att han gör fina inflygningar, ser han alltid till att hamra ner planet på landningsbanan. Med ett par tre efterföljande studsar. En landningsteknik som inspirerat många av dagens piloter. Var och varannan landning sker nämligen på just det bedrövliga viset. Där sitter man, stelfrusen av skräck, och projicerar hur hela planet får ett präktigt bredställ och kraschar in i en närliggande cistern fylld med dynamit.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Efter varje flight borde bägge piloterna ställa sig utanför cockpit. De passagerare som inte är nöjda med landningen har fulla mandat att dela ut örfilar. Det skulle leda till en av två saker. Mjukare landningar eller att yrkeskåren, vid sidan av kaptensmössan, skulle  kännetecknas av kroniska handflatsavtryck på vänster och höger kind.

Om någon annan sitter och ruvar på andra uttryck mottages dessa med varm hand.

Fly safe!

Om den första i raden av hälsohelger

Mitt hälsoprojekt går alldeles utmärkt och jag har dansat mig igenom en ovanligt harmonisk helg. Utan att för den sakens skull göra några som helst uppoffringar. Jag känner verkligen att jag är någonting stort på spåren med det här nya livet. Det ska bli mycket intressant att se hur min svaga karaktär kommer försöka att förstöra den här hälsoresan. 

I fredags var det AW på Stockholm Tapas. Där sköljde jag ner mina 58 kronorsrätter med vatten och försökte gallra ut mitt sällskaps konversationer ur något av det värsta sorl jag upplevt utanför en thailändsk bazaar. Och försökte samtidigt räkna ut varför alla servitörer avslutade varje meningar med "vännen". Det känns så konstgjort personligt och, om det sägs för att skapa bra kundrelation och leda till merförsäljning, fungerar det inte på en bondtyp som mig. Snarare får det mig att känna mig obekväm och leder oavkortat till stängd plånbok. 

Bägge servitörerna var troligtvis gay och först tänkte jag att det hade med det att göra. Att det kunde vara naturligt för gay-killar att säga så. Men den teorin fick jag förkasta på lördag kväll när en förmodat straight expedit på 7-eleven sa samma sak. Istället nöjer jag mig med antagandet att det är den senaste trenden i kundbemötande. Summa summarum, maten var jättegod men sorlet var bedrövligt. Det ger ett totalbetyg på 2,5 vitlöksfrästa champinjoner. Nytt besök om några år och då tar jag med mig Peltor-kåpor.

På lördag gick jag upp tidigt och ägnade morgonen åt att städa lite hemma. Lagade frukost och begav mig sedan ut i ett helt fantastisk pre-vårväder för att uträtta lite små ärenden. Söder är verkligen en härlig stadsdel och jag trivs bättre här än i någon annan stadsdel. Det handlar till stor del om kommersen, att det ständigt är mycket folk i rörelse. Vilket jag inte upplever att det är på samma nivå i varken Vasastan eller på Kungsholmen. Möjligen Östermalm, men där tycker jag att det är mindre intressant blandning av människor. Om jag fick välja att bo någonstans i Stockholm skulle det bli Söder. 

Sedan mötte jag upp med Fredrik och Petra och, efter att ha inventerat en hel silverbutik, intog vi en otrolig fisksoppa på Urban Deli. Trots att det är någon typ av creddigt epicentrum går det inte att ogilla det stället. Helt enkelt det bästa. Till priser som kunde vart betydligt högre. Ett totalbetyg på 4,8 upprullade chinos.

Kvällen spenderades bland pöbeln på Biljardpalatset, flitigt tränandes i jakt på den fina stöt jag hade i slutet av förra året. Den är long gone men ska till varje pris finnas igen. Förhoppningsvis kommer allt tillbaka lagom till Interpool Open i Gävle under påskhelgen. Årets höjdpunkt för oss biljardspelare. 

Slutligen spenderade jag söndagen med Fredrik, där vi slutförde första delen i ett spännande projekt vi ska lansera under våren. Mer om det vid ett senare tillfälle. 

Ja, det var väl det. Nästa gång vi hörs tänkte jag prata om flygrädsla. Bara en sån sak!