Utmaning igen...

Genom åren jag skrivit har jag aldrig hört någon som sagt att min blogg suger. Däremot har jag fått en hel del beröm och det är jag grymt tacksam för!

Men ända sedan jag började arbeta har min blogg blivit kraftigt lidande. Vilket inte alls känns bra. Även om jag har haft tid att skriva har motivationen och kreativiteten varit i princip obefintlig när det varit så fullt upp på dagarna. Jag kan inte bara leverera på kommando och det är först nu jag förstår varför författare tar en 2-års Nepal-semester med bergsutsikt, för att lyckas spotta ur sig en ny bestseller. Men hursomhelst tänker jag inte sluta skriva så ni kommer inte bli av med mig på ett tag.

Jag planerar att hoppa på den utmaning som många andra bloggare gett sig in i på slutet. 30 inlägg med givet tema. Om mig själv. Det kommer bli en resa genom självdestruktivitet och elände men förhoppningsvis med glimten i ögat. Angående frekvens kommer det inte att bli ett inlägg om dagen men jag ska försöka riva av listan i ett någorlunda tempo.

Den ser ut som följer:

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Borderline träfrack

...

I helgen kommer det äntligen bli lite vila. Först tänkte jag förära någon krog med min närvaro men vid närmare eftertanke kommer det nog inte vara möjligt.

Senast på söndag ska vi lämna bakom oss en tom och städad pokerlokal. Everything comes to an end sägs det, och jag är böjd att hålla med. Aktiviteten har varit obefintlig i flera år och det kan inte anses som något raketforskeri att stå och betala 4000 kr i månaden för ingenting. Det var ett spännande projekt från början men, precis som med så mycket annat i mitt liv, har behållningen i ett senare skede kommit i form av huvudvärk.

Plus att det imorgon är workshop på squashen. Det ska läggas golv på övervåningen och hur någon kan uppskatta min hjälp i ett snickeri-projekt övergår mitt förstånd, men nu har jag lovat att hjälpa till och tänker stå vid mitt ord. Åtminstone en del av tiden och sen ska jag ägna resten av lördagen till att spela biljardtävling och försöka försvara min titel från förra veckan.

Igår var det kasinobesök med några arbetskollegor och vi spelade torsdagsturneringen. Har sällan spelat så perfekt i en turnering men byggde under dom första 2 timmarna upp mig väldigt stabilt till dubbel startstack. Tyckte mig inte ta ett enda felaktigt beslut, men allting gick upp i rök när jag fick in 60k med KK mot QQ PreF och min motståndare klarade upp den situationen genom att, på en blank flop, utbrista "Jag kan aldrig vinna mot dig Gurkan". Tack och hej. Q direkt på turn.

Det borde vara belagt med böter att jämra sig innan det är klart. Kanske ett par hundringar från fickan eftersom chansen till utdragning ökar drastiskt. Men men, det var trevligt i alla fall.

På tal om något annat trodde jag att jag skulle dö inatt. Det kändes precis som att jag aldrig mer skulle vakna ifall jag somnade. Det var smärtor överallt. Ungefär som att kroppsfunktionerna var på väg att stänga ner. Mycket obehagligt och det var under kraftig protest jag till sist somnade.

Hoppas ni överlever helgen!

Nordpolen nästa

...

Ett gott skratt förlänger livet sägs det. Vilket jag fick igår när en av mina all-time favoritkaraktärer Barney Stinson lossade följande kommentar:

"No, you can't go now! It's the night before thanksgiving. College chicks are back in town. Their moms just made a snide comment about the weight they gained. They called her a bitch but deep down they know she's right. And they are about to walk through that door were we will be waiting with some light beer and some rock hard approval."

Förresten är det ganska varmt idag. Under den halvtimme jag skrapade bilen kunde jag inte undgå att notera isbjörnsfamiljen tvärs över gatan som höll på att packa ett flyttlass. Kan inte påstå att jag klandrar dom.

Kylan har nått en sån nivå att min märg bara kan tinas av en större summa pengar.

Woody Allen

...

Såg just ett intressant program med Skavlan där han intervjuade Woody Allen.

Även fast jag inte sett särskilt många av hans filmer är jag lite fascinerad av honom. För dom filmerna jag sett har varit riktigt bra och stimulerat mitt eget sjuka och många gånger negativa tänkande. Jag talar om Match Point, Whatever Works och Vicky Cristina Barcelona. Det verkligen märks att Allen är en djupt tänkande och bekymrad person.

I min ungdom trodde jag alltid han var en tråkig gubbe som inte kunde bidra med någonting positivt. Vilket han på sätt och vis inte kan. En lustig parentes är att alla personer man tyckte var riktigt gamla när man själv var liten, dom är fortfarande lika gamla medan man själv närmat sig i raketfart. Snart står man där på pensionärshemmet och försöker hustla igång en biljardmatch med en 6 år äldre döing, som man för 50 år sedan trodde var ett par hundra andetag bort från döden.

Jag har tidigare beskrivit min gigantiska dödsångest och han är en av få personer som är öppen med att ha samma problem. Många offentliga personer är väldigt mån av att ge sken att ha kontroll över livet. Men inte han. Han har kläckt ur sig en otrolig mängd negativa konstateranden om hur värdelöst livet egentligen är. Vilket jag tycker är intressant eftersom min livssyn har ett liknande upplägg, sett över längre tid. Även om just du råkar ha en positiv livssyn kan jag rekommendera rullarna, för vem vet, du kanske har en pessimist inom dig som vill komma fram?

I kvällens intervju framkom att han har kraftigt synfel (baserat på storleken på brillorna), att han är livrädd för att dö och inte ser någon vinning med att dö med värdighet (det är full panik som gäller). Dessutom pratade han väldigt intressant om hur alla människor försöker lura sig själv till att tro att allting kommer lösa sig efter döden. En fundering jag själv tänkt mycket på, och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer finna tröst i någon typ av tro som bygger på en behaglig tillvaro efter döden.

Men jag vet egentligen inte om jag någonsin kommer kunna dupera mig själv på det viset. För det som skrämmer mig mest är att allting kommer förändras, oavsett vad som händer. Och jag gillar inte stora förändringar. Att åldras har jag egentligen ingenting emot, förändringarna sker gradvis och samtidigt som man åldras utvecklas man som person. Det är bara själva döden jag vill slippa.

Men men, det är som det är. Ett större bekymmer är att ta hand om sitt liv och jag önskar att jag någon dag kommer känna att jag att gör rätt saker och att min tid spenderas på ett tillfredsställande sätt. Något jag inte känt på rätt många år nu. Ju äldre man blir, desto mindre givna regler och naturliga vägar finns det. Ett mycket skrämmande faktum och någonting jag inte lärt mig kontrollera än.

Som jag sagt förut, jag önskar att jag var en sjukt ointelligent person som kunde nöja mig med att jobba i fabrik, leva i en trist och ostimulerande familjesituation och aldrig fundera över meningen med livet.

Här har vi ett blogginlägg av klass. Ta upp existentiella tankar som i princip verkar förbjudet att prata om i västvärlden och på köpet framstår jag som en psykopat.

Till er som är likasinnade. Vi ses på psyket!

That's what friends are for

...

Eftersom jag misslyckats med i princip allt sedan våren 2007 får man söka tröst i andra saker. Något jag insett senaste åren är hur mycket jag uppskattar mina vänner. Som person tycker jag det är krångligt att ha alltför många ytliga bekanta, så hellre några färre men bra vänner. Just nu tycker jag mig vara omgiven av personer som vill mig väl.

Vilket bevisades i helgen när det bjöds på gemensam födelsedagsfest för mig och Katty. Arrangemanget kirrades av Fia, Julia och Emelie. Världens jättetack till er alla för hemlagade tårtor, lekar (av frågesportskaraktär om nån nu tänkte nåt annat) samt att vi fick hålla till hemma hos Fia.

Innan det var klart var vi ett rejält gäng. En bra mix av kompisar, arbetskollegor och andras kompisar. Sammantaget en fantastisk kväll som förvisso slutade i en kanonfylla av finaste modell, men som jag sent kommer glömma. Så tack för det. Och tack för alla presenter. Det mesta i flytande form men även presenter på temat lycka.

Gurra anlände ganska sent och lät meddela att det stod i 1,08 i odds att han kvällen till ära skulle knäcka mina glasögon. Vilket skapade en viss oro hos mig eftersom sist det var samma yrningar, kl 04 på en finlandsbåt, slutade i just brillknäckning. Jag vet inte om jag berättat det tidigare, men om inte är det material till ett eget blogg-inlägg. Den gången gick kikarna att böjas tillrätta och Gurra undkom med en varning och en 25 minuter lång utskällning som gjorde att han gick och la sig.

Men den här gången hann han inte fram med sina falska fingrar. Jag ordnade det helt på egen hand. Det var prat om flaring och jag skulle visa mina kunskaper i att kasta flaskor. Inledde med att hyva upp en flaska Tanqueray (världens bästa gin) i en dubbel bakåtvolt, som jag sedan skulle fånga. Resultat blev något helt annat. Dom 15 shotsen med Fernet strulade till min hand-öga-koordination och flaskbottnen kraschade rakt in i mitt eget ansikte. Med påföljden att glasögonen slogs ur dess rätta plats och seglade mot golvet.

Instinktivt vände jag bort ansiktet men, jodå, jag kunde tydligt urskilja ljudet av lossnat glas när ekipaget tog mark. Detta trots ett gigantiskt asgarv från den tio man starka publiken.

Tack och lov gick inte glaset sönder och min arbetskollega Fredde lyckades, med vissa besvär, montera ihop glasögonen. Det minsta skruvmejsel Fia hade i huset var lika smal som meden på en gammal spark. Men i bästa MacGyver-stil skakades en mycket tunn nagelsax från Make Up Store fram och användes som mejsel. Storartat. Samt ytterligare en incident på min personliga topp 20 lista över klumpigheter. Vilket inte säger särskilt lite.

Återigen, tack till världens bästa arrangörer och till alla er som kom och drack Fernet! Det gör vi om någon gång......

On the road again

...

Uppe med tuppen på en lördag. Som ett direkt resultat av den lugna gårdagen vaknade jag redan vid 8. Pigg och alert och redo att tackla ännu en vacker dag.

Tyvärr har jag tappat en god vän. Gurra sa nämligen upp kontakten med mig igår. Efter travet åkte vi gemensamt in till stan. Men eftersom jag ska ut ikväll och var sjukligt trött igår, tyckte jag det verkade som en bra idé att åka hem och vila. Även fast jag rent psykiskt hade bestämt mig för det, kan det vara så att jag mer fick det att låta som att jag skulle hem och duscha.

Gurra höll ställningarna på stan så länge. Men eftersom hans sällskap i form av Nordström + kompis ville på kasinot var deras utekväll av utdöende slag. Gurra har vilopaus från kasinot fram till inledningen av 2011. Det var då han ringde till mig och frågade om jag var på väg. Innan vi sa adjö hann jag höra:

"Så du ska lämna mig själv på stan??!

"Bara så du vet kommer jag aldrig mer att ta en enda nota"

"Ring aldrig mer"

"Brinn inne!!

Typexempel på en sån där hjärtlig konversation man bara kan ha med en nära vän.

Men jag är lika glad för det. Om jag klivit på igår hade jag inte uppskattat att ligga kvar i sängen och se på premiäravsnittet av På Spåret. En fantastisk serie och det blev inte sämre av att Moneybrother tolkade den svenska versionen av country-klassikern "Green green grass of home", på ett alldeles lysande sätt.

Nu blir det till att tvätta lite och sedan ta mig ner på stan och hämta min bil. Ska nämligen spela squash vid 14:30 och jag har ingen lust att promenera dit. Sen blir det gemensam födelsedagsfest tillsammans med Katarina, som fyller år veckan efter mig, hemma hos Sofia. Shotsens hemvist så det gäller att ta med sig en påverkningsförmåga i skottsäkraste av material.

Jag kan dricka, jag är inte rädd

Fredagsdestruktivitet

...
Tro det eller ej, men jag är återigen och kastar kosing på travhelvetet! Min sulky-allergi samt privatekonomi tillåter maximalt 2 travbesök varje år, och redan såhär i slutet av november har jag fyllt hälften av den kvoten.

Förutom hästarna är sällskapet trevligt. 6 mer eller mindre förlorade själar. Detta till trots kan jag inte undgå att känna en släng av kvarka