På lunchen idag rådde en bitande kyla. En huttrande Sjöberg led som ingen lidit förut. Vinden låg på och rev i kinderna. Smärtan kan liknas med att få upprepade små örfilar på kinden. Vilket nödvändigtvis inte behöver vara negativt. Av flera anledningar.
- Jag har helt slut på tvättade korta strumpor och orkar inte med Stig-Helmer looken när jag spankulerar omkring i shorts
- Min obefintliga fysik kan gömmas i bylsiga tröjor
- En jacka har fler strängar på sin lyra än att skydda från kyla. Den har fickor och kan användas till förvaring av snus, nycklar och telefoner.
Men den största anledningen förtjänar ett eget stycke. September närmar sig med stormsteg. Det är en sådan underbar månad att jag blir alldeles varm av bara tanken. Vädret brukar vara stabilt. Solen är närvarande men tillräckligt långt borta för att enbart bidra med sin mest förtjusande egenskap, ljuset. Luften är istället frisk och härlig. Som lök på laxen börjar allting om och man får en ny chans att göra det där fantastiska året man väntat på så länge.
Man kan utfärda nya löften när det kommer till karriär, träning, nykterhet och välbefinnande. Planer som det sedvanligt går rätt åt helvete med. Fast det vet man inte i september. Det inser man i maj, när tjejerna kommer ut från sina vintergryt iförd nästan inga kläder, och det öppnar fler uteserveringar än frisörsalonger. Enda anledningen till att man härdar ut sommaren stavas ledighet, samt att man bedövar smärtan av sveket till sig själv med stora och frekventa doser alkohol. Till tonerna av solsting, svett och musik som är glömd lagom till gatufestens stora scen monteras ner.
Det sägs att man inte kan lära en gammal hund att sitta och jag är böjd att hålla med. Därför upprepar jag den här cykeln år efter år. Låtsaslycklig under sommaren, miserabel men on a mission under vintern och en ostoppbar endorfin-producent under hösten.
Väl mött i september!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar