Om Paleo och att vara för dum för sitt eget bästa

I vissa situationer är jag mer än bara lite tafatt. Snarare så bortom rim och reson att det är ett under att jag överhuvudtaget fungerar.

För att illustrera min dumhet har jag rekonstruerat en bild över en situation jag hamnat i två gånger idag.

Följande händer. Telefonen ringer och efter ett par signalers letande hittar jag den under några papper. Jag tar upp telefonen och sätter den mot örat. Precis samtidigt inser jag att headsetet är inkopplat och att det går att svara genom ett enkelt klick på knappen. KLICK. Total radioskugga, jag hör ingenting i luren. Några sekunder senare går det upp ett ljus. Ljudet befinner sig i snäckan, och inte i själva luren som jag krampaktigt håller mot örat. Första gången kände jag mig bra jävla korkad. Andra gången övergick dumhetskänslan till en seriös oro kring min mentala hälsa.

Men över till någonting mer glädjande. Min paleo-diet fungerar alldeles utmärkt och jag har fått en fin start på min hälsoresa. För att hitta någonting negativt har min kulinariska fantasi varit sådär, och proteinintaget från måndag kväll till onsdag lunch har bestått av köttfärs. Enbart köttfärs. En enformighet som säkert får det att vända sig i magen på vissa. Personligen är jag inte i behov av så mycket variation utan uppskattar snarare enkelhet och rutiner. Plus att jag tycker köttfärs är rätt så gott.

Fast ikväll bestämde jag mig för att göra någonting mer kreativt. På färs, men den här gången av modellen lamm. Efter min senaste storhandling har en sådan förpackning trumfat kylskåpskamratskapet med sin snorkigt ekologiska attityd.

Direkt efter jobbet åkte jag till Coop på Medborgarplatsen i jakt på ingredienser och gudomlig inspiration. För jag hade inte den minsta idé om vad jag skulle göra. Jag började googla Paleo-recept och blev stående så länge att personalen nästan sa till mig att "här kan du inte stå och hänga utan att köpa något". En förmodad misstanke som i efterhand skulle visa sig vara helt obefogad. För som jag handlade!

Med mig hem fick jag bland annat koriander på planta (visade sig vara den förhatliga krydda jag länge förväxlat med citrongräs), färsk jalapeno, lime, lök, kokosolja (dyrare än guld, tack så mycket), avokado, tomat, färsk peppar och himalayasalt. Allt till den ringa kostnaden av en bättre utemiddag.

Med lite telefonassistans från mina vänner lyckades jag få ihop både lammfärsburgare, en smaskig tomatsalsa och ett fint litet snitt i högertummen.

Så här såg det ut när det var klart. Fint förpackat inför morgondagens färd mot kontoret. Men ni ser ju själva, det är fler beståndsdelar än i ett avancerat lego-bygge. Notera korianderkrukan uppe till höger. Inget märkvärdigt mer än att jag har färska kryddor som växer i mitt kök. Tralalalalala!

Om ångest, potential och att äta tiotusen morötter

Det är måndag kväll och livet börjar så smått återvända till mig. Som så många gånger förut har jag varit med i ensemblen i en färgsprakande tvådagarsföreställning. Lustigt nog den första gången sedan jag flyttade till Stockholm. Jag kände mig ganska duktig och tapper under helgen, men när jag slog upp ögonen tidigt på söndag förmiddag, förstod jag direkt att jag ännu inte betalat priset för den här helgen. Det finns ingenting vackert med att vakna på en soffa hemma hos någon annan. Ryggen värker, man fryser och är torr i strupen. Den enda egentliga trösten är att man fortfarande är lite onykter och således har några timmars respit innan ångesten slår till.

Under kvällens ångestfyllda ensamhet kunde jag bara tänka på att jag är för gammal för det här. Att det, givet hur dåligt det får mig att må, kanske vore dags att växa upp och sluta förgifta mig själv. Trots att det var mitt första egentliga snedsteg sedan jag flyttade hit, står det ganska klart att jag inte har så många uppträdanden i den här klassen kvar i mig. Egentligen en ganska patetisk tanke eftersom den alltid föds på söndagar, frodas under kommande veckans första dagar och är bortglömd lagom till den efterföljande helgen. En ständig påminnelse över dålig karaktär och att man tillhör den svagaste delen av befolkningen.

För att försöka illustrera min söndagsynklighet kommer jag att tänka på ett telefonsamtal med en bra vän igår kväll. Han ligger på sjukhus och har fått problem med sina blod- och näringsvärden. Förutom att en inre blödning orsakat en stor blodförlust måste han få externt tillskott av olika mineraler eftersom hans upptagningsförmåga verkar vara begränsad. Det låter förhoppningsvis värre än det är och allt verkar tack och lov gå i rätt riktning. So far so good. Men det är ändå han som ligger på observationsavdelningen med ledvärk, extrem trötthet och allt det andra som tillhör haltande kroppsfunktioner. I slutet av vårt samtal säger han: "Ja det är då otroligt, det var du som hade det kämpigast ändå". Vilket i och för sig sades med glimten i ögat, men det säger ändå en hel del om hur ynklig jag är och hur gärna jag vill att folk ska veta det.

Under resten av kvällen stod det mer och mer klart att jag måste chockvända mitt liv direkt. Så jag bestämde mig för att påbörja en ny paleo-diet med omgående start. För den oinvigde innebär det ett minimalt intag av kolhydrater och att totalt hålla sig borta från processad mat, gluten och laktos. På papperet en svår kamp, men i teorin ganska enkelt och upphov till ett enormt välbefinnande. Åtminstone kortsiktigt, för i längden kan det vara svårt att hålla linjen. I synnerhet då det kräver planering och ständiga besök på matbutiker i jakt på matvaror utan konserveringsmedel.

Sen har vi det där med alkohol. Det skulle göra mig oerhört glad om jag kunde leva ett liv helt och hållet utan gifter. Men jag inser att mitt inre belöningssystem, i kombination med hur det svenska umgänget är uppbyggt, gör att det kan bli svårt. Så vi får se. Men det är egentligen inte att totalt sluta med alkohol som är det viktiga.

Det stora underliggande problemet, som jag ser det, är att jag aldrig kommit upp till ens 50% av den kapacitet jag tror mig själv ha. Jag har alltid varit under påverkan av yttre omständigheter som håller mig tillbaka. Möjligtvis ett självdestruktivt beteende som helt enkelt säkerställer att jag inte lyckas för bra. Jag tror det är en kombination av olika saker som ohälsosamt leverne, åldersnojja, avsaknad av struktur, avsaknad av familj, stress över mitt livsverk, knasiga boendeförhållanden eller andra faktorer som särskiljer mig från en fungerande delen av befolkningen.

Min potential är helt enkelt bakom lås och bom. Och kommer fortsätta vara det så länge jag fortsätter lägga krokben för mig själv. En mindre bekymrad själ skulle skaka av sig en sån här helg på någon dag eller två, medan jag lider längre av sviterna tack vare den hävstångseffekt som summan av mina trassel-faktorer skapar. Ju äldre jag blir, desto viktigare känns det att nå min fulla potential. Jag tror mig kunna uträtta bra saker men ingenting kommer som bekant gratis.

Nu blev det här ett enormt deppigt inlägg. Men vad fan, för mig har det alltid haft en terapeutisk effekt att prata om saker jag mår dåligt över. Det får mig att tänka och det finns ingenting dåligt med det. En insikt fler borde lägga sig till med. Så medan jag stakar ut en framtidsplan för min karriär och min hälsa, finns jag i paleo-världen.

För att klämma in några positiva rader kan jag varmt rekommendera dokumentären "Searching for sugar man". Den hade jag sparat och länge sett fram emot att se. Och jadå, det var kvalitet rätt igenom. Dels filmmässigt, men framförallt musikaliskt. Artisten det handlar om var för mig (och resten av världen tydligen) helt obekant. Trots några helt otroliga sånger. Här är en:



Vi avslutar med en bild från i morse och en kommentar jag fick från min kompis Robban, när jag för 1,5 år sedan hade ställt tusen frågor om Paleo.

- Säg hej till broccoli, din nya bästa vän!

Om att förenas med Marshall-hörlurar och Bally-skor

Vare sig man vill erkänna det eller inte är faktiskt Stockholm en storstad. Likvärdig med andra europeiska huvudstäder. Här samlas människor med vitt skilda etniska och demografiska bakgrunder.
Som arbetar med en mängd olika saker och som lägger stor vikt vid den personliga stilen. Kläder och accessoarer definierar vilken subkultur eller yrkesgrupp man tillhör. Totalt främmande för mig som alltid strävat efter att min personlighet, och ingenting annat, ska definiera vem jag är.

Givet allt detta, är det då inte jävligt märkligt att alla verkar ha samma sak längst ner och längst upp? Jag pratar om skor och om hörlurar.

Jag rekommenderar att den som inte tror mig ger sig ut i Stockholmsvimlet med en granskande blick. Det här är det enda ni kommer att se:

Marshall Major - Mindre vanlig än skorna nedan men i varje tunnelbanevagn finns minst tre stycken. För den som föredrar in-ear hörlurar är det Jays som gäller. 

Bally Curling Shoes - Property av varenda jävel.

Som en person som uppskattar olikheter tycker jag självklart att det är väldigt märkligt och en smula tragiskt. Men det är klart. Kan hela Sverige styra sina söndagar efter att titta på Beck-filmer är det väl uppenbart att man ska ha likadana skor och hörlurar på sig i Stockholm.

Helger i världsklass

För andra helgen i rad har Jossan varit i Stockholm och förgyllt min tillvaro. Jag önskar att alla helger höll samma kvalitet för trevligare går det nästan inte att ha.

Tillsammans med Jossan, syrran Emma, hennes kille Marcus och en massa andra exil-sundsvallare har vi ölat, brunchat, bowlat, druckit bloody mary, pratat, promenerat och hängt i största allmänhet.

Förutom jättetrevligt häng fick jag världens finaste present av Jossan & Alex. Paketet var addreserat till "mästersnoken i brillor" och innehöll:

Ett fantastisk kort föreställande en typisk gurka med glasögon och
handritad Yankees-keps. Precis som det ska vara!

Med en passande insida.

Jag fick mitt eget amerikanska Coca-Cola Cherry Lip Smacker.
Ett litet internt skämt som driver med min insikt att tjejers
läppmojs är mycket effektivare än klassiska Lypsyl. 

Och biljetter till Tallest som får anses vara den helgens höjdpunkt.

Förutom det smörjde vi brunsch-kråset på Urban Deli tillsammans med hipster-eliten.

Den här helgen hade vi en riktig långsittningslördag som började på Elverket. Där brunchade vi med Macke, Jocke och kanske världens mest väldresserade hund Chloe.

Våfflor i världsklass med tillhörande dryck.

Sedan fortsatte kvällen på Orangeriet som hittills är mitt absoluta favorithak i Stockholm. Att dom sedan har det största Gin-sortiment jag sett, gör inte saken sämre. Bland annat smakade jag Monkey 47, en tysk gin som tillverkas av massvis av färska örter och bär. En framtida inventarie i mitt barskåp, den dagen jag skaffar ett.

Så... Tack till alla inblandade. Nu är det dags att kurera mig själv efter att ha lekt vår hela dagen. Åsynen av sol utanför fönstret fick mig att byta till en sommarjacka. Ett inte helt klokt beslut ens när solen sken. Än mindre just nu då det är mörkt och kallt och långt hem! Men en passande februariförkylning känns som ett rimligt pris för två fantastiska helger.

Jag lämnar er i söndagsmörkret med den fantastiskt fina låten "There's no leaving now" av Tallest!

Om The Tallest Man On Earth på Cirkus

Jag känner mig nästan tvingad att skriva några rader om The Tallest Man On Earth-konserten jag var på i söndags. Utan att vara någon musikrecensent och med vetskapen om att jag sätter upp mig själv för ett halvt dussin pretto-anklagelser från vissa personer i min omgivning.

Min relation till Tallest började i någonting så opretentiöst som "På Spåret", där han gjorde ett framträdande för lite drygt ett år sedan. Det tog kanske 30 sekunder att förstå att det rörde sig om någonting stort. Se själva.



Trots att jag brukar lära mig allt om mina favoritartister har jag, i ganska precis ett år, lyssnat på Tallest utan att sätta mig in i alltför mycket av bakgrunden. Visst, jag känner till spelningen på Newport Folk Festival i höstas, och att han börjar bli en etablerad internationell artist inom folk-genren. Men vid sidan av det är hans person för mig relativt obekant.

Konserten i söndags var fenomenalt bra. På scenen smälter allt samman till en perfekt helhet och, om det är möjligt att hitta sin perfekta sysselsättning, har nog Tallest gjort det. Mellan låtarna trivs han inte lika bra och ber ständigt om ursäkt för sin oförmåga att säga någonting intressant. Men det nervösa sättet är så genuint och äkta, att det öppnar upp en 25 centimeter bred gilla-tunnel hela vägen in i hjärtat. Han verkar ödmjuk och väldigt reko, med en blyg humor som säkert tar mycket större utrymme i privata sammanhang. Ett unikum och en sådan person man skulle vilja lära känna. För personer som är annorlunda och sticker ut, har ofta intressanta sidor som skänker ett speciellt personlighetsdjup.

Sen har vi det där med rösten. Den är rå och kraftfull, men samtidigt väldigt ren. Det går att känna smärtan på något vis och det är omöjligt att inte bli berörd. Man känner ungefär samma sak som när man lyssnar på Håkan Hellström, förutom att det här är på engelska och mycket mer musikaliskt.

Det fanns två låtar som gjorde min kväll lite extra. Först väldigt vackra "There's no leaving now" från den nya plattan. Sedan såklart "Kids on the run" som är min absoluta favoritlåt, och en solklar kandidat på en topp 100-lista över mina favoritlåtar genom alla tider. Jag spelade in ett litet kort klipp med telefonen (filmkvaliteten gör inte låten rättvisa, sa jag att jag var darrhänt?).



Hoppa på Tallest-tåget ni med!

Ny design - Blogger Magazine

Jag provade precis att byta utseende på bloggen till en tidningsliknande layout. Men jag kan inte riktigt bedöma hur resultatet blev. Några av sakerna som tidigare fanns på högerkanten fungerar inte längre. Exempelvis taggmolnet, twitterflödet och arkivet.

Det går fortfarande att söka efter inlägg i fältet längst upp till höger. Det är en s k smart sökfunktion som automatiskt hittar inlägg samtidigt som man skriver.

För att bena ut om förändringen blev till det bättre har jag skapat en liten omröstning. Den hittar ni i det svarta fältet ganska långt upp på högerkanten. Genom att föra muspekaren över området expanderar fältet.

Lägg gärna en röst och tyck till så agerar jag därefter. Ifall jag inte får några röster kanske det är dags att lägga ner hela verksamheten. Och då pratar jag inte om bloggverksamheten, utan livsverksamheten. :)

Tack för hjälpen!

Nu ska jag fortsätta skriva 55 texter om bemanningsföretag och samtidigt försöka andas. Vilket har visat sig vara en krånglig kombination av multitasking.

The Perks of Being a Wallflower

Brukar ni också ibland höra talas om en film långt innan premiären, och utan att ens se en trailer, veta att ni kommer älska den? Det händer mig ibland och den känslan stämmer i princip alltid.

För kanske ett halvår sedan hörde jag talas om filmen The Perks of Being a Wallflower. Bara genom att se omslaget förstod jag att den skulle vara magisk. Än mer efter att ha kollat in trailern.

Jag såg äntligen filmen för ett par veckor sedan. Och den var precis så där fantastiskt jäkla bra som jag innerst inne visste att den skulle vara.

Efter filmens slut var jag så upprymd att jag ville skriva tiotusen rader om alla de känslor som filmen framkallade. Filmen är som ett enda långt flashback tillbaka till tonåren. Fast alla ups and downs inträffar på ett sånt där perfekt filmigt sätt, till skillnad från verkligheten som ofta tenderar att yttra sig på ett gråare vis.

Huvudkaraktären Charlie är en enstöring som börjar high school. Han har inte särskilt många vänner och oroar sig för att bli behandlad på samma sätt som han är van att bli. Men av en tillfällighet lyckas han komma in i ett gäng bland andra udda karaktärer. Som uppskattar honom för den han är och får honom att känna sig som en del av en gemenskap.

Allt det fina är superfint och allt det sorgliga är på gråtnivå. Och det binds ihop till ett helt fantastiskt slut. Därav att jag ville skriva mitt livs novell samtidigt som eftertexterna rullade till tonerna av Bowie.

Något jag försökte göra, men det jag försökte beskriva kändes så krångligt att jag inte mäktar med att få ihop det till någonting begripligt. Åtminstone inte just nu.

Men det jag kände igen mig så otroligt i, är känslan av att man ibland lever sitt liv genom andra och inte riktigt tar kommando och äger situationerna man upplever. Att man liksom är en statist i sagan om någon annans liv. Något jag tänkte komma tillbaka till i ett eget inlägg.

Tills dess, se filmen! Som vanligt utlovas bjud-öl/vin/grogg/skjutare till den som inte gillar filmen.