Tjejstryks smärta eller inte smärta

...

Tidigare ikväll var jag på squashen och spelade stegmatch. Mot en div 1 spelare som fick äran att slå mig med 4-1 i set.

Även fast jag fick ett poäng är jag rätt missnöjd med matchen. Hans överlägsenhet till trots fick jag nämligen massvis med chanser. Blir man rätt och slätt utspelad kan man inte annat göra än att tacka för lektionen. Men här hade jag chanser i alla set och borde förvaltat dessa bättre.

Efter matchen när jag satt och chillaxade tittade jag lite på en match där Liza, en duktig tjej, läxade upp en grabb i sina bästa år. Efter dom var klar uppstod en diskussion där jag la fram hur jobbigt det är att förlora mot en tjej. Vilket hon inte alls kunde förstå. Förlust som förlust.

Jag reserverade mig och sa att det såklart inte svider nämnvärt att förlora mot en tjej som är mycket bättre. Men däremot uppstår svår smärta i själen när man torskar mot en tjej som är marginellt bättre. Och såklart gradvis värre desto sämre hon är.

Vet inte varför jag tycker så. Men jag gissar att min biljarduppväxt har något med saken att göra. Under min studietid brukade vi åka på tävlingar rätt ofta. Falun, Borlänge, Sala, Västerås, Norrtälje etc etc.

Biljard är en sport där tjejer är klart underlägsna killar. Även fast den fysiska ansträngningen är nästintill obefintlig. Så det hör inte till vanligheterna att man förlorar mot en tjej ifall man spelar utan hcp. Snarare hör det till ett gigantiskt undantag. Visst, det finns tjejer som kan spela bra, men dom växer inte på träd.

Därför var det med stor glädje man tittade på när en kompis mötte en tjej. I sitt stilla sinne ondade man allt vad som gick och bad till högre makter att det kunde bli just den här gången det osannolika inträffade.

Säg den bön som inte besvaras. För en solig vinterdag i Falun spelade en klubbkamrat mot en lokal tjej. Som inte alls var speciellt duktig, utan snarare tillhörde bottenskiktet av Sveriges damspelare. Till hennes räddning hade Danne, till följd av övningarna dagen innan, en keps helt i plåt. Det enda han pratade om pre-game var värktabletter.

Genom en gigantisk massa tur lyckades hon hålla jämna steg i matchen, och jag tror aldrig jag sett en spelare underprestera så otroligt som Danne gjorde den gången. Distansen var 9 och fröken lyckades kämpa åt sig en 8-5 ledning. Det var inte förrän då jag började hoppas på riktigt. För även om scoren var jämn hela matchen var det mycket mycket osannolikt att hon skulle lyckas stå distansen. Det enda man bad om var att hon skulle få ett skott på poängbollen. Vilken även hon insåg, för nästa gång hon kom till bordet skickade hon boll nr 1 rätt in i boll nr 9. Utan plan, men med en avsevärd fart. Alla som vet något om sannolikheter vet att ju längre 9:.an färdas, desto större är chansen att den hittar hem. Lagom till hastigheten sinade defilerade bollen ner i ett av de sex hålen, och fullbordade Dannes största fiasko i karriären.

Hemfärden blev i triumf och alla i bilen var jublande glada. Danne bjöd väl på det, men fann det lite irriterande att han under månader efteråt på hallen kallades för hennes namn istället för sitt eget.

För övrigt kunde samma typ av ondning från klubbkamraterna infinna sig när man mötte en mindre kompetent manlig spelare. Att förlora var helt enkelt inte ett alternativ och ifall matchen var jämn var det förknippat med gigantisk ångest i slutskedet.

Faktum är att ena klubben i Gävle vann elitserien 2 eller 3 år i rad. En av min bloggs flitigaste kommenterare, Pallen, var ankare i laget. Ifall han får frågan kring vad som gjorde att ett så pass ungt lag kunde vinna flera år i rad är det stor chans att svaret innefattar att alla lagkamrater ondade på varandra i varje match. Där har ni hemligheten. Kom ihåg var ni läste det först!