Railroadtrack...

...

Eftersom biljarden hemma i Sundsvall under sommaren varit stängd för renovering, har det av naturliga orsaker inte blivit något biljardspel på ett tag.

Men igår gjorde jag en snabb comeback.

Bakgrunden var att jag var hemma hos Chamat. Där var lite blandat folk såsom Tomping, Tom Storm, Super-Sara och allas våran Stefan Sjölander. Föga oväntat började diskussionen styras mot olika typer av pengaspel. Dom andra drack grogg i ett rasande tempo medan jag nöjde mig med en liten Gin&Tonic för att inte make a fool out of myself.

Till slut hade villkoren ritats upp. Jag och Chamat mot Sjölander och Sara. 9-ball till 10 om 1.000 kr och scotch double, dvs varannan stöt. Eftersom vi har lite högre kapacitet skulle dom börja med handicapet 7-0.

På förhand kändes det som fördel oss. Föga överraskande för er som känner mig. Med lätta steg styrde vi kosan mot hallen. Där bredde sig mörka moln upp över horisonten. När jag övnings-spelade lite kändes det ungefär som om jag aldrig hållt i en kö förut. Plus att jag inte hade min egen kö utan fick spela med något som katten släpat in. En träpinne helt i balsa-trä. Tror inte skiten vägde mer än 100 gram, vilket gör det svårt att lägga någon kraft bakom stötarna. Sedvanligt var den även lite krokig samt fylld av härliga små hack.

Men ganska snart kom jag in i trallet. Det är nämligen en väldig ynnest att spela lag med Chamat. Dels eftersom han aldrig missar och dels för att vi har en rätt bra lag-dynamik, vilket gör att även jag brukar spela riktigt bra.

Inför varje stöt går jag och pustar och flämtar och pratar om hur osäker jag känner mig. Även den enklaste stöt är en lågprocentare. Han, å andra sidan, går och klagar över mina uppspel och undrar hur det står till med mitt positionsspel. Till tonerna av att jag förklarar att en världsstjärna ska vara beredd på lite krångel. Livet är inte alltid en dans på rosor. Sedan jämrar han sig litegrann, böjer sig ner och gör alltid bollen.

Algot brukar klaga på att min blogg bara skrivs i medgång, så det är väl ingen hemlighet att vi vann matchen. Med klara 10-7. Min dåliga försäsong till trots missade jag bara någon enstaka stöt.

För övrigt sitter Rille och spelar Winnerbäcks nya skiva. Även om gaget på Spotify bara är något öre har han allena nog tjänat in en Bentley åt pojkvaskern på 2 dagar. Tror jag hört låten "Järnvägsspår" minst 500 ggr idag. För att markera att han spelar låtarna om och om igen har jag börjat att lite frågande säga "järnvägsspår?" varje gång jag hör introt. Till vilket han bifallande nickar och inte vidare reflekterar över anledningen till.

På tal om musik läste jag i dagens aftonblad att Rosanne Cash släpper en ny skiva på tisdag. Där hon gör covers av gamla country-låtar. Hennes far och tillika en av mina stora idoler är Johnny Cash. När hon var ung fick hon en lista av honom med 100 låtar som han ansåg vara countryns och folkmusikens själ. Som en hemläxa. Den här skivan består av inspelningar av ett urval från just den listan. Det ska bli mycket intressant att lyssna till vad flickebarnet åstadkommit.