Är det rimligt att påstå att man är på gränsen till efterbliven när man står på ICA i flera minuter och jämför alla tomater mot varandra, för att hitta den absolut mest omogna? Tycker nämligen att omogna tomater är ofantligt mycket godare än de mjukare, mer mogna, varianterna. Det har att göra med syrlighet och jag nöjer mig inte förrän jag hittat den perfekta. I periferin ser jag mindre kräsna kunder som svischar förbi och fyller hela korgen på några minuter. Märkligt det där.
Jag ska även börja plugga igen. 33 år gammal tänkte jag försöka bli läkare. Anledningen är att jag många gånger varit på vårdcentralen med frågor och funderingar kring mina dödliga sjukdomar. Men responsen är minst sagt sval och därför vill jag kunna ställa mina egna diagnoser. Det är jäkligt tröttsamt att vara döende och behöva se läkare himla med ögonen och fråga ifall jag känner mig svajig i psyket. Nej din idiot, jag är svajig i hjärtat.
Skojar bara. Däremot ska jag läsa en copywriter-kurs på distans på Berghs, vilket är den anrikaste reklamskolan i landet. Återstår att se ifall sveriges bästa reklamare kan få mig att skriva någonting mer kreativt än "Handla för helvete!" Faktum är att det ska bli riktigt roligt och, om allt går bra, kan det ta min karriär från jordskorpenivå hela vägen upp till källaren. Kursen börjar på lördag i Sthlm och det blir en snabbtur över dagen, med tillhörande bistro-häng på hemvägen, för att sedan ansluta till Landells 30-års fest.
Slutligen har jag fått en hel massa skit av Gurra och Rille efter att jag skrev "Ha det bäst!" till Linda på Facebook, som är på barnmorskepraktik i Tanzania. Alltifrån att jag umgås för mycket med tjejer till att jag är fruktkaka. Orättvis kritik, eller? Gurra ska för övrigt inte säga någonting som ständigt avslutar telefonsamtal med "Tjingeling" och "Toodles".
Ha det bäst i vinterjävlamörkerhelvetet! Lite kantigare klang när man lägger till en svordom. Tål att tänkas på...
måndag 20 februari 2012
söndag 19 februari 2012
Att klä sig ur en bakfylla
På söndagar arbetar ofta min hjärna på högvarv och försöker fundera ut olika sätt att lindra, eller ännu hellre, bota en bakfylla. Ingen tycker nämligen mer synd om sig själv än vad jag gör i precis det ögonblicket.
Hittills har alla sådana försök genererat exakt noll lindring. Allt ifrån träning, variation av kost, frisk luft, nikotin, inget nikotin, utplanings-öl, resorb, fingrarna i halsen, fiskolja, tupplurar, meditation, stretching etc.
Idag kom jag på en ny metod.
Att klä sig ur en bakfylla!
Inspirationen hämtad från hög höjd någonstans mellan Phuket och Bangkok, då jag satt (eller snarare låg) i business class och kände ett sådant enormt välbehag över tillvaron. När jag funderade lite närmare över vad som framkallade den fina känslan kom jag fram till att det inte hade så mycket att göra med möjligheten att göra om sätet till en säng, äta på fint porslin eller läsa en dagsfärsk Wall Street Journal.
Det handlade mestadels om känslan att ha det bättre än andra. Ett par jävla pinnhål upp, som Leif "Lacken" Magnusson i Mammas Nya Kille skulle ha uttryckt det.
Samma teori applicerade jag på dagens klä-mig-ur-bakfyllan-försök. Att sitta i kostym och titta på andra personer i mysbyxmundering kändes som ett rimligt sätt att lindra mitt psykiska elände. För att göra looken mer autentisk tog jag en lång dusch men behöll frisyren, som igår såg väldigt stajlad ut, men idag mer liknade en krukväxt.
Med facit i hand kunde jag ha lämnat kostymjäveln i garderoben. Jag mår precis lika bedrövligt som innan och jag har återgått till det jag brukar göra. Glass, snus och Cuba-Cola. Inte för att det hjälper, utan för att det åtminstone smakar gott.
Hittills har alla sådana försök genererat exakt noll lindring. Allt ifrån träning, variation av kost, frisk luft, nikotin, inget nikotin, utplanings-öl, resorb, fingrarna i halsen, fiskolja, tupplurar, meditation, stretching etc.
Idag kom jag på en ny metod.
Att klä sig ur en bakfylla!
Inspirationen hämtad från hög höjd någonstans mellan Phuket och Bangkok, då jag satt (eller snarare låg) i business class och kände ett sådant enormt välbehag över tillvaron. När jag funderade lite närmare över vad som framkallade den fina känslan kom jag fram till att det inte hade så mycket att göra med möjligheten att göra om sätet till en säng, äta på fint porslin eller läsa en dagsfärsk Wall Street Journal.
Det handlade mestadels om känslan att ha det bättre än andra. Ett par jävla pinnhål upp, som Leif "Lacken" Magnusson i Mammas Nya Kille skulle ha uttryckt det.
Samma teori applicerade jag på dagens klä-mig-ur-bakfyllan-försök. Att sitta i kostym och titta på andra personer i mysbyxmundering kändes som ett rimligt sätt att lindra mitt psykiska elände. För att göra looken mer autentisk tog jag en lång dusch men behöll frisyren, som igår såg väldigt stajlad ut, men idag mer liknade en krukväxt.
Med facit i hand kunde jag ha lämnat kostymjäveln i garderoben. Jag mår precis lika bedrövligt som innan och jag har återgått till det jag brukar göra. Glass, snus och Cuba-Cola. Inte för att det hjälper, utan för att det åtminstone smakar gott.
torsdag 16 februari 2012
Agassi och Whitney
Under semestern har jag inspirerats av två saker som jag vill tipsa om.
1) Andre Agassis självbiografi
Oavsett om man gillar tennis eller inte, är boken underbar och belyser verkligen baksidan av ett till synes framgångsrikt liv. Pressen från sin egen far, det genuina hatet mot tennisen, ungdomsrevolten, viljan att vinna samt hur man kan använda sina tillgångar till att de facto göra världen till en bättre plats.
Inledningen är något av det bästa jag läst, där han går igenom en av sina sista dagar som idrottsman. Från uppvaknande till matchens slutförande. Riktigt, riktigt underbart skrivet. Ett återkommande tema och boken gjorde mig tårögd fler än ett dussin gånger.
2) Whitney Houstons död
Egentligen har jag inte mycket att säga om det. Tänker inte göra som alla andra och säga hur mycket jag alltid älskat hennes musik och stöttat hennes kamp mot drogerna. För det har jag inte.
Däremot såg jag precis hennes 2 år gamla intervju med Oprah, där hon nyligen blivit drogfri och släppt en ny skiva. Otroligt gripande och det mest fascinerande är att hon framstod som väldigt stark, skarp och vältalig. Någonting jag inte förväntade mig av en person som precis klivit av ett långt galopperande drogmissbruk. Det vittnar bara ytterligare om att hennes talang verkligen var utöver det vanliga, och hur synd det är att hon gick bort.
Thailand - Ineffektivitetens Mecka
Efter två veckor i Thailand är det skönt att vara tillbaka på hemmaplan. Trots en bitande kyla och en massa snö. Oavsett semestermål eller längd, brukar sista dagarna onekligen spenderas med en viss hemlängtan.
Så även den här gången där semesterns avslutades i Phuket. En stad jag inte direkt kommer att sakna. Mängder av kommers, prostitution och lokalbefolkningens enda mål är att rycka turister på pengar.
Thailand är för övrigt ett intressant land. Semestern var trevlig och Railey Beach, där vi tillbringade merparten av semestern, var verkligen ett underbart ställe och något att åka tillbaka till. Resten av landet kan dom behålla.
Förutom ett land av kontraster mellan bra och dåliga ställen bör det även vara ineffektivitetens mecka. Herregud, thailändare kan dra även den enklaste process i långbänk, och förvandla en bagatell till ett gigantiskt projekt. Tex krävs det runt 3 personer för att ta betalt i en butik. 1 person som slår in varan och skriver ut ett kvitto. 1 person som flyttar kvittot plus kort/pengar till ny person, som slutligen är den som utför sjävla kassatransaktionen. Allt som allt tar det sisådär 5 minuter. Väldigt effektivt.
På samma sätt kan en krog som har två barer bara ha en kassa. Alla köp i den ena baren leder till att bartendern måste lämna sin bar (och därmed omöjliggöra köp under tiden) och transportera sig själv till den andra baren för att få växel.
Det är ingenting annat än ett mirakel hur ett samhälle ens kan fungera med en sådan bottenlös ineffektivitet.
Jag, som själv är ett under av ineffektivitet, skulle kunna fördubbla effektiviteten i varje thailändsk affär/bar/restaurang genom en timmes samtal med personalen samt små förändringar i lokalens struktur.
Så även den här gången där semesterns avslutades i Phuket. En stad jag inte direkt kommer att sakna. Mängder av kommers, prostitution och lokalbefolkningens enda mål är att rycka turister på pengar.
Thailand är för övrigt ett intressant land. Semestern var trevlig och Railey Beach, där vi tillbringade merparten av semestern, var verkligen ett underbart ställe och något att åka tillbaka till. Resten av landet kan dom behålla.
Förutom ett land av kontraster mellan bra och dåliga ställen bör det även vara ineffektivitetens mecka. Herregud, thailändare kan dra även den enklaste process i långbänk, och förvandla en bagatell till ett gigantiskt projekt. Tex krävs det runt 3 personer för att ta betalt i en butik. 1 person som slår in varan och skriver ut ett kvitto. 1 person som flyttar kvittot plus kort/pengar till ny person, som slutligen är den som utför sjävla kassatransaktionen. Allt som allt tar det sisådär 5 minuter. Väldigt effektivt.
På samma sätt kan en krog som har två barer bara ha en kassa. Alla köp i den ena baren leder till att bartendern måste lämna sin bar (och därmed omöjliggöra köp under tiden) och transportera sig själv till den andra baren för att få växel.
Det är ingenting annat än ett mirakel hur ett samhälle ens kan fungera med en sådan bottenlös ineffektivitet.
Jag, som själv är ett under av ineffektivitet, skulle kunna fördubbla effektiviteten i varje thailändsk affär/bar/restaurang genom en timmes samtal med personalen samt små förändringar i lokalens struktur.
torsdag 12 januari 2012
Evigt liv
När jag växte upp blev jag ständigt påmind av min pappa som uppmanade till att minska ner på snacks och öka motionsdosen, för med det här levernet skulle det komma en dag när allt kastades tillbaka i ansiktet. Den dagen har jag redan upplevt och fått sota för. I kvadrat!
Men sedan tre månader är jag, tack vare min studiekamrat Robban, inne på ett hyfsat hälsospår som för första gången känns som det kan hålla över längre tid. Det är alltså inte en snabbfix inför en utlandsresa utan snarare en konvertering till ett mycket hälsosammare liv. Dieten kallas Paleo och bygger på ett gammalt stenålderskoncept.
Kortfattat går den ut på att undvika:
- Kolhydrater
- Gluten
- Laktos
- Frukt
Däremot kan man äta obegränsat av:
- Protein
- Nötter
- Bär
- Grönsaker
Jag har valt att lägga min diet på en ganska ambitiös nivå, vilket innebär att jag försöker äta kött med nyttigt fett, samt en hel del fisk. Vad det gäller bär föredrar jag björnbär och hallon. Nötter äts självklart naturella. Mitt enda intag av kolhydrater är ibland efter träning eller squash, samt under ätardagarna som i teorin inträffar en gång i veckan. När jag började med dieten sa Robert "Säg hej till Broccoli, din nya bästa vän". Vilket inte kändes bra då, men nu tycker jag det är ganska gott.
Däremot har jag tagit alldeles för många ätardagar. Tanken var att lördagar skulle vara en frizon, men i praktiken har det blivit fredag kväll - söndag kväll. Men det här är en gradvis konvertering och en helt ny livsstil som man inte faller in i på momangen.
Tillbaka till min pappas ord. Han hade såklart helt rätt, precis som angående väldigt många andra saker jag inte förstod eller trodde på då. Idag, efter åratal av kontakt med diverse personer som anammar olika typer av dieter och träningsmetoder, känns det som jag fått ett hyfsat grepp om vart jag själv vill och hur jag ska ta mig dit.
Jag är inte särskilt bra på att räkna ut saker själv genom trial and error. Det är jag alldeles för otålig för. Men jag sätter heller ingen prestige i att alltid veta bäst själv. Istället är jag en mästare på att ta in information från flera håll, analysera den, och skapa mig en egen uppfattning. Jag är väldigt tolerant för olika vinklar och kan i princip ge alla åsikter en chans i min lilla kalkyl, när jag letar efter sanning.
Ifall jag skulle göra det här ännu striktare, med bättre dygnsrytm och mindre alkohol, känns det som att jag skulle kunna leva för alltid. Tyvärr har jag nog försuttit den chansen genom ohälsosamma första 30 år samt att mitt hjärta någon gång kommer att ge upp tack vare den enorma påfrestning det utsattes för under mina år som pokerspelare. När man behöver en hjärt-transplantation, är det möjligt att filtrera fram en donator som aldrig hört ordet "poker"?
Jag skulle önska att jag kunde försöka överföra den här livsstilen på min pappa, för att han ska få chansen att känna hur bra det går att må. Men tyvärr tillhör han husmanskosts-generationen som dessutom har en otrolig skepsis mot nytänkande. Så hans tankar om mat och träning handlade mer om att jag ägnade mig åt nymodigheter (soffliggning och chips) snarare än att han hittat ett hälsosamt leverne som han ville introducera mig för. Chanserna till att han köper resonemanget är nästan obefintliga.
That being said, om jag bara klarar av att producera ett barn, har jag så otroligt många verktyg för hur den lilla kraken ska tänka för att hitta livsharmoni.
Ta mina första 30 år och gör allting tvärtom.
Voila!
Men sedan tre månader är jag, tack vare min studiekamrat Robban, inne på ett hyfsat hälsospår som för första gången känns som det kan hålla över längre tid. Det är alltså inte en snabbfix inför en utlandsresa utan snarare en konvertering till ett mycket hälsosammare liv. Dieten kallas Paleo och bygger på ett gammalt stenålderskoncept.
Kortfattat går den ut på att undvika:
- Kolhydrater
- Gluten
- Laktos
- Frukt
Däremot kan man äta obegränsat av:
- Protein
- Nötter
- Bär
- Grönsaker
Jag har valt att lägga min diet på en ganska ambitiös nivå, vilket innebär att jag försöker äta kött med nyttigt fett, samt en hel del fisk. Vad det gäller bär föredrar jag björnbär och hallon. Nötter äts självklart naturella. Mitt enda intag av kolhydrater är ibland efter träning eller squash, samt under ätardagarna som i teorin inträffar en gång i veckan. När jag började med dieten sa Robert "Säg hej till Broccoli, din nya bästa vän". Vilket inte kändes bra då, men nu tycker jag det är ganska gott.
Däremot har jag tagit alldeles för många ätardagar. Tanken var att lördagar skulle vara en frizon, men i praktiken har det blivit fredag kväll - söndag kväll. Men det här är en gradvis konvertering och en helt ny livsstil som man inte faller in i på momangen.
Tillbaka till min pappas ord. Han hade såklart helt rätt, precis som angående väldigt många andra saker jag inte förstod eller trodde på då. Idag, efter åratal av kontakt med diverse personer som anammar olika typer av dieter och träningsmetoder, känns det som jag fått ett hyfsat grepp om vart jag själv vill och hur jag ska ta mig dit.
Jag är inte särskilt bra på att räkna ut saker själv genom trial and error. Det är jag alldeles för otålig för. Men jag sätter heller ingen prestige i att alltid veta bäst själv. Istället är jag en mästare på att ta in information från flera håll, analysera den, och skapa mig en egen uppfattning. Jag är väldigt tolerant för olika vinklar och kan i princip ge alla åsikter en chans i min lilla kalkyl, när jag letar efter sanning.
Ifall jag skulle göra det här ännu striktare, med bättre dygnsrytm och mindre alkohol, känns det som att jag skulle kunna leva för alltid. Tyvärr har jag nog försuttit den chansen genom ohälsosamma första 30 år samt att mitt hjärta någon gång kommer att ge upp tack vare den enorma påfrestning det utsattes för under mina år som pokerspelare. När man behöver en hjärt-transplantation, är det möjligt att filtrera fram en donator som aldrig hört ordet "poker"?
Jag skulle önska att jag kunde försöka överföra den här livsstilen på min pappa, för att han ska få chansen att känna hur bra det går att må. Men tyvärr tillhör han husmanskosts-generationen som dessutom har en otrolig skepsis mot nytänkande. Så hans tankar om mat och träning handlade mer om att jag ägnade mig åt nymodigheter (soffliggning och chips) snarare än att han hittat ett hälsosamt leverne som han ville introducera mig för. Chanserna till att han köper resonemanget är nästan obefintliga.
That being said, om jag bara klarar av att producera ett barn, har jag så otroligt många verktyg för hur den lilla kraken ska tänka för att hitta livsharmoni.
Ta mina första 30 år och gör allting tvärtom.
Voila!
tisdag 10 januari 2012
Maskerad - En idé kläckt av två borderline efterblivna
Eureka! Ibland snubblar man över bra idéer.
I sedvanlig håna-på-facebook-anda skrev jag följande till min polare Gurra:
- Gurra, hörde en fågel som kvittrade om att du har skaffat syntfläta och tejpade glasögon. Kan det verkligen stämma?
Kvicktänkt som han är svarade han:
- Ja, det är till den årliga Gurkan-maskeraden som vi hållit hemlig i alla dessa år.
Lustigt i sig. Efter att ha diskuterat saken kom vi båda snabbt fram till att vi precis kläckt den perfekta maskerad-idén. Att inte klä ut sig till kändisar, utan till en bekant.
Här är upplägget:
Tjejer och killar hamnar i varsin grupp. Man bestämmer en person från respektive grupp som alla ska klä ut sig till. Festföremålet bestäms via kluns eller via demokrati. Det senare är att föredra ifall en person sticker ut från mängden vad det gäller karakteristiskt utseende eller personlighetsdrag.
Personlighetsdrag är en faktor eftersom det ytterligare kommer förhöja upplevelsen. Att alla, vid sidan om själva utklädningen, ska agera som den personen i högsta möjliga mån. I synnerhet när det gäller mindre smickrande karaktärsdrag. Kokningar, tics, klantighet eller annat som kan tänkas roa.
Allt detta i kombination med alkohol kommer skapa den perfekta festen. Tyvärr kommer nog jag vara en sån person som "demokratin" utser som festföremål. Enligt Gurra själv ska han ha Gurkan-tema på sin 31-års dag och as we speak håller Ryds Glas på att konstruera ett par enorma glasögon till honom. Alla ska dessutom gå omkring och vara på konstant kokning. Lär ju bli en syn för gudar gissar jag.
Det fina är att det här temat är så mycket bättre än en vanlig töntmaskerad (klä ut sig till Alf undantaget, det kommer alltid hålla stilen), att det faktiskt kan bli ett återkommande festinslag.
Lovar att återkomma med bilder ifall vi lyckats arrangera en sådan här fest!
I sedvanlig håna-på-facebook-anda skrev jag följande till min polare Gurra:
- Gurra, hörde en fågel som kvittrade om att du har skaffat syntfläta och tejpade glasögon. Kan det verkligen stämma?
Kvicktänkt som han är svarade han:
- Ja, det är till den årliga Gurkan-maskeraden som vi hållit hemlig i alla dessa år.
Lustigt i sig. Efter att ha diskuterat saken kom vi båda snabbt fram till att vi precis kläckt den perfekta maskerad-idén. Att inte klä ut sig till kändisar, utan till en bekant.
Här är upplägget:
Tjejer och killar hamnar i varsin grupp. Man bestämmer en person från respektive grupp som alla ska klä ut sig till. Festföremålet bestäms via kluns eller via demokrati. Det senare är att föredra ifall en person sticker ut från mängden vad det gäller karakteristiskt utseende eller personlighetsdrag.
Personlighetsdrag är en faktor eftersom det ytterligare kommer förhöja upplevelsen. Att alla, vid sidan om själva utklädningen, ska agera som den personen i högsta möjliga mån. I synnerhet när det gäller mindre smickrande karaktärsdrag. Kokningar, tics, klantighet eller annat som kan tänkas roa.
Allt detta i kombination med alkohol kommer skapa den perfekta festen. Tyvärr kommer nog jag vara en sån person som "demokratin" utser som festföremål. Enligt Gurra själv ska han ha Gurkan-tema på sin 31-års dag och as we speak håller Ryds Glas på att konstruera ett par enorma glasögon till honom. Alla ska dessutom gå omkring och vara på konstant kokning. Lär ju bli en syn för gudar gissar jag.
Det fina är att det här temat är så mycket bättre än en vanlig töntmaskerad (klä ut sig till Alf undantaget, det kommer alltid hålla stilen), att det faktiskt kan bli ett återkommande festinslag.
Lovar att återkomma med bilder ifall vi lyckats arrangera en sådan här fest!
måndag 2 januari 2012
IKEA - Sagan om ett horhus
And...... We're back!
Ifall det här varit ett tv-program hade ni just bevittnat världens längsta reklamavbrott.
2012 har precis påbörjats och inga tecken tyder på att det här året ska bli bättre än det föregående. Jag kan min misär och tyder sådana tecken lika bra som en pilot kan vägskyltarna på en flygplats.
Mestadels har jag väl mig själv att skylla med nyårsfester och några andra juleskapader i minnet, som gjorde att gårdagen och dagen tillbringats i något typ av vacuum. Jobbigt nog kan man tycka och inte blir det bättre av att jag är mitt uppe i ett byte av lägenhet.
Just nu sitter jag i ett kök som är helt tomt, sånär som på ett köksbord och 4 stolar. Samt lite övrigt jox som jag precis släpat hem från IKEA. Jag vet inte vad det är med mig och IKEA, men det är osvikligen någonting som går åt helvete varenda gång jag är där.
Jag handlade allehanda detaljer till mitt nya hem. Däribland skrivbord, kontorsstol, mattor, köksgeråd, småplock till kök&badrum och taklampa. I och urlastning skedde under naturkatastrofiska förhållanden. Plaskblött på backen och runt öronen ven en blandning av snö och vatten. På klassiskt manér försökte jag reducera antalet vändor till och från hissen genom att försöka ta det sista lasset i ett svep. Blev straffad direkt då ett A-ben landade på stortån. Även om det var klantigt hade ju liksom benet kunnat landa någon annanstans än precis på foten.
Haltandes kom jag upp i lägenheten och planen var att, förutom att lasta in sakerna, installera en pryl. Taklampan. Eftersom jag behöver ljuset från den till att vid senare tillfälle montera upp bordet och stolen. Ja, det kunde ju jag gå runt och tro. Jag hade nämligen inte någon upphängningsanordning med mig hem, utan bara själva lampskärmen och glödlampan. Extra irriterande då jag, olikt mig själv, sett till att få med en sådan i korgen, men senare kollrat bort den någonstans mellan kassan och bilen. Grattis till den lyckliga 8-barnsfamilj som just nu är i full färd att göra lampa av det jag betalat för!
Vidare hade jag köpt en bestickinsats för att slippa att arrangera knivar, gafflar och skedar i en rasslande plockepinn-hög. Så här bra gick det med den planen.
Fick tipset av en kompis att lägga den på spisen. Så inom kort serveras efterrätt i form av Bestickslåda goes Glass Au Four! Med tillhörande doft.
I övrigt är det fullt upp den här månaden för att hinna med att jobba, flytta och förbereda mig för för en ny utlandsresa. Ska till Thailand tillsammans med ett kompisgäng och, även fast jag av princip undvikit Thailand i många år, klarade jag mig inte undan längre. Några i gruppen är så säker på att jag kommer träffa en asiatisk lycksökerska att det påstås att jag bokat en stol dit, och två stolar hem.
Ha ett underbart år alla för det ska jag ha, när jag köpt stålhätteskor och lärt mig hålla koll på mina egna saker!
Ifall det här varit ett tv-program hade ni just bevittnat världens längsta reklamavbrott.
2012 har precis påbörjats och inga tecken tyder på att det här året ska bli bättre än det föregående. Jag kan min misär och tyder sådana tecken lika bra som en pilot kan vägskyltarna på en flygplats.
Mestadels har jag väl mig själv att skylla med nyårsfester och några andra juleskapader i minnet, som gjorde att gårdagen och dagen tillbringats i något typ av vacuum. Jobbigt nog kan man tycka och inte blir det bättre av att jag är mitt uppe i ett byte av lägenhet.
Just nu sitter jag i ett kök som är helt tomt, sånär som på ett köksbord och 4 stolar. Samt lite övrigt jox som jag precis släpat hem från IKEA. Jag vet inte vad det är med mig och IKEA, men det är osvikligen någonting som går åt helvete varenda gång jag är där.
Jag handlade allehanda detaljer till mitt nya hem. Däribland skrivbord, kontorsstol, mattor, köksgeråd, småplock till kök&badrum och taklampa. I och urlastning skedde under naturkatastrofiska förhållanden. Plaskblött på backen och runt öronen ven en blandning av snö och vatten. På klassiskt manér försökte jag reducera antalet vändor till och från hissen genom att försöka ta det sista lasset i ett svep. Blev straffad direkt då ett A-ben landade på stortån. Även om det var klantigt hade ju liksom benet kunnat landa någon annanstans än precis på foten.
Haltandes kom jag upp i lägenheten och planen var att, förutom att lasta in sakerna, installera en pryl. Taklampan. Eftersom jag behöver ljuset från den till att vid senare tillfälle montera upp bordet och stolen. Ja, det kunde ju jag gå runt och tro. Jag hade nämligen inte någon upphängningsanordning med mig hem, utan bara själva lampskärmen och glödlampan. Extra irriterande då jag, olikt mig själv, sett till att få med en sådan i korgen, men senare kollrat bort den någonstans mellan kassan och bilen. Grattis till den lyckliga 8-barnsfamilj som just nu är i full färd att göra lampa av det jag betalat för!
Vidare hade jag köpt en bestickinsats för att slippa att arrangera knivar, gafflar och skedar i en rasslande plockepinn-hög. Så här bra gick det med den planen.
Fick tipset av en kompis att lägga den på spisen. Så inom kort serveras efterrätt i form av Bestickslåda goes Glass Au Four! Med tillhörande doft.
I övrigt är det fullt upp den här månaden för att hinna med att jobba, flytta och förbereda mig för för en ny utlandsresa. Ska till Thailand tillsammans med ett kompisgäng och, även fast jag av princip undvikit Thailand i många år, klarade jag mig inte undan längre. Några i gruppen är så säker på att jag kommer träffa en asiatisk lycksökerska att det påstås att jag bokat en stol dit, och två stolar hem.
Ha ett underbart år alla för det ska jag ha, när jag köpt stålhätteskor och lärt mig hålla koll på mina egna saker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)