Det enda politiska inlägget på ett bra tag

...

Då har man återigen varit och gjort sin medborgerliga plikt i det trötta äldreboende som, vart fjärde år, omvandlas till vallokal. Liksom förra valet var det ingen som helst uppståndelse kring mitt anländande till platsen.

Min vana trogen röstade jag blått. Folkpartiet i alla kategorier för att att vara mer exakt. Jag har alltid sympatiserat åt det hållet och tror att det är den rätta vägen för att göra Sveriges framtidsresa lite mindre besvärlig.

Att den kommer bli besvärlig är för mig helt självklart och jag hyser inga större förhoppningar om att Sverige kommer vara ett välfärdsland om sisådär 50 år. Snarare det motsatta.

Det kommer bli svårare och svårare för för svenska företag att klara den globala konkurrensen. Skattetrycket gör det ekonomiskt oförsvarbart för ett vinstdrivande företag att bibehålla produktion inom landet. Det finns miljontals löpande band arbetare runtom jordklotet som jobbar för en bråkdel av den svenska minimilönen, utan fackliga rättigheter som tex kollektivavtal, i länder där företag betalar minimalt med vinstskatt och arbetsgivaravgifter.

Lägg därtill det extremt dyra svenska skyddsnätet med a-kassa, socialbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag, subventionerad sjukvård etc etc. Faktorer som inte existerar i många andra länder.

Med detta i åtanke står det ganska klart att det kommer bli SVÅRT att hålla upp vårt trygga och fina Sverige. Det krävs en gigantisk tekonologi-fördel för Sveriges företag. På en global spelplan där forna bananrepubliker närmar sig i ett rasande tempo.

Det låter hårt att säga det, men i framtiden tror jag faktiskt att var och en kommer bli tvingad att skapa sin egen lycka. Jag är verkligen FÖR ett Sverige där alla blir omhändertagna, men jag kan bara inte se det som en hållbar lösning i ett längre perspektiv. Därför tycker jag det är lämpligt att börja förbereda sig för att möta den verklighet vi alla visste skulle komma en dag.

Den verkligheten möter vi bäst genom att satsa på att sätta folk i arbete. Genom att skapa bra underlag för företagande och inte straffa den del av befolkningen som är framgångsrika, och därigenom sätter mindre drivna människor i arbete.

Att rösta för ett ökat bidragssamhälle känns för mig som att skjuta sig själv i foten. En temporär åtgärd som inte förbättrar någonting på längre sikt.

Ungefär som att ge bistånd till fattiga länder. Det hjälper just nu men bortkastade resurser på längre sikt. Rätt väg är att försöka få igång det fattiga landets ekonomi. Hjälpa industrin att komma igång (en del av ett biståndspaket kan vara löfte om etablering av utländska företag), hjälpa till med att riva handelsblockader gentemot grannländer. Sakta sakta dra igång ett hjul som stått stilla under lång tid och som steg-för-steg förbättrar villkoren för invånarna i landet.

Det låter känslokallt att tycka så här, men det är så jag tror.

Självklart tycker jag att det ska finnas ett visst skyddsnät. Att man ska verka för att sjukskrivna ska kunna rehabiliteras på ett bra sätt, att a-kassan ska finnas kvar och att samhällets mest utslagna på något vis ska kunna överleva. Likväl som jag tycker att man ska hjälpa till med resurser på ställen som drabbas naturkatastrofer och krig samt att övriga fattiga länder ska få ett visst bistånd just nu, och resten i form av åtgärder för att bygga på längre sikt.

Vem följer min linje in i ett framtida u-land kallat Sverige?