Wall Street: Money Never Sleeps

...

Min mailbox har de senaste månaderna fullkomligt översvämmats av vanliga människor (läsare) som undrar när det ska komma en ny filmrecension.

Voilá, här är den. Jag har precis kommit hem från biografen efter att ha sett uppföljaren till Wall Street. En film som jag verkligen älskade. Michael Douglas är en fantastisk och jag har sett fram mot den här filmen ända sedan jag hörde talas om att den var under produktion. Inte många filmer har så mycket att leva upp till.

Jag kan direkt säga att jag blev besviken. Flera faktorer mixade ihop den soppan. Här är några saker jag direkt ogillade:

- Shia LaBeouf's gestalt Jake Moore var en besvikelse. Det bottnar i att jag inte anser att han framstår tillräckligt auktoritär som up-and-coming börsmäklare. Även om jag tror att det inte bara är hans fel, vilket jag återkommer till, kändes det som han försökta vara man för en hatt han inte riktigt kunde bära upp.

- Även fast jag tror stenhårt på att product placement är framtidens intjänings-modell i tv&film-branschen, tycker jag det blev för mycket och för uppenbart. Det måste gå att göra på ett bättre vis. Samma exponering fast med naturligare invävning. Heineken, IWC, Moët, Ducati, Bulgari. Det är snarare en fråga om vilket varumärke som inte exponerades.

Dock vill jag ge en stilla applåd för Jake Moores klocka från IWC:s Portuguese Collection, som faktiskt ÄR en av världens mest tidlösa och stilrena urverk. Jag har tidigare pratat om just den modellen i min blogg och jag undrar fortfarande när den kommer pryda min arm.

- Tycker filmen misslyckades kapitalt med att framställa finansbranschen som något häftigt. Den där känslan av att "så vill jag vara" infann sig aldrig.

I slutet på 80-talet när Wall Street kom var fortfarande finansbranschen mystisk och gav tittaren en inblick i en spännande värld. Idag är situationen annorlunda. Det har blivit folkligt, i kombination med vetskapen om att dagens finansvalpar till mångt och mycket består av välutbildade nördar och tråktyper. Kan nästan exakt jämställas med pokerbranschen, vilken var mycket mer spännande att tillhöra back in the days när man tillhörde en exklusiv skara människor som gjorde branschen sådär härligt privat.

- Det anspelades alltför hårt på den amerikanske bolånekrisen och det blev ett virrvarr av olika klipp från nyhetsflöden. Vilket gjorde att det stundtals kändes mer som en dokumentär än en spelfilm.

Med det sagt tycker jag fortfarande att filmen var sevärd. Om inte annat av nostalgiska skäl. Den hade sina emotionella stunder och filmens finaste stund var när Gordon Gekko försonades med sin dotter.

Nu är jag inte helt objektiv eftersom det var två händelser som drog ner filmupplevelsen ytterligare en smula:

1) Jag blir tvångsmässigt pissnödig när jag går på bio och min normala procedur är att gå på toaletten minst 2 gånger från biljettköp tills filmen börjar. Idag hann jag bara med ett besök.

Jag kommer aldrig glömma när jag såg Sagan om Ringen under min studietid i Gävle. En 3 timmar lång film och jag hade laddat med 3 toalettbesök timmen innan. Med en stor bytta popcorn och en stor coca-cola hamnade jag mitt i raden, i en brant och trång biosalong där ett toalettbesök var en omöjlighet. Jag drack inte en droppe Cola på 2,5 timmar. Min törst var av historiska mått efter att ha satt i mig popcorn-hinken, och jag kommer fortfarande ihåg att jag svepte hela Colan när en halvtimme återstod, med insikten om att jag faktiskt skulle klara av att hålla mig även i ett worst case scenariro.

Idag hade jag som sagt inte förberett mig ordentligt och jag kände redan efter några minuter att jag vid någon tidpunkt under filmen måste uppsöka en toalett. Jag bidade min tid och inväntade ett bra läge. Hade redan planerat en snabb rush till en toalett belägen precis ovanför den första trappen. Jag fann den optimala tidpunkten när karaktärerna gjorde entré på en välgörenhetsgala, eftersom scenen helt uppenbart skulle inledas med någon minut av mingel coh stråkorkestrar.

Sagt och gjort. Med snabba steg skyndade jag till toaletten. Självklart upptaget trots att det inte var en levande själ i hela biograf-foajen. Fick springa uppför nästa trapp till en annan toalett och när jag väl kom tillbaka till salongen såg jag Charlie Sheens (Bud Fox från originalet) nylle pryda hela bioduken. I exakt 2 sekunder innan han försvann för att aldrig mer återvända. Lyckades med perfekt timing missa den enda scen han medverkade i.

2) I den där lilla runda dryckeshållaren bredvid stolen, placerade jag min snusdosa. Dess djupa utformning gör att man, med eller utan brillor, även i en upptänd biosalong inte nödvändigtvis ser att det ligger ett föremål där. Jag hade inte med mig något snus hem och jag hoppas innerligt att morgondagens gäst i stol 8 på rad 5 sätter min lingon-rapé i halsen. För det är nog ingen risk att städpersonalen uppmärksammar min förlust och sällar påsarna till kretsloppet som kallas sophantering.

God Afton. Nu blir det kvalitets-tv i form av Dexter och Bored to Death, som båda hade säsongspremiär igår.