Utav den grupp som jag räknar som nära vänner är det bara ett fåtal jag verkligen kan prata allvar med. Mina djupaste bryderier och ibland extrema ångest över saker är ingenting jag kläcker ur mig hursomhelst. Jag tror det är färre än fem personer genom hela mitt liv som jag känt att jag kan prata om allt med.
Rille är en sån person. Givet att bägge har ett livstrassel i rekordomfång finns det alltid något att ventilera. Plus att han är en av få personer jag orkar anförtro saker som jag inte vill ska komma ut. Före honom var det Koivo som fyllde den rollen även om det var ett antal år sedan.
Men jag tycker nödvändigtvis inte att prata-om-allt prylen av princip utmärker någon till ens bästa vän. Helheten räknas och alla vänner fyller ett syfte för mig och förhoppningsvis jag för dom.
Jag provade precis att göra en lista med vänner jag anser som nära. Men insåg att en sådan lista skapar mer problem än glädje. Dels kommer den oundvikligen att leda till krystade situationer och dels känner jag att det är svårt att sätta fingret på exakt vilka som är nära vänner just nu.
Det finns barndomskamrater som jag alltid kommer ha starka band till, även om vi pratas vid en gång om året. Det finns kollegor och personer man regelbundet träffar av en specifik anledning, där vänskapen är väldigt svår att definiera och ens kunna gissa om den skulle fortsätta finnas till utan den naturliga anledningen (jobb, fritidsintresse etc etc).
Så jag kom på en bättre metod. När jag svarar i telefon med någonting annat än "Aah, det är Marcus" anser jag det vara en okej vän, och ju sjukare och mer spontant svaret blir, desto bättre är antagligen vänskapen.
Ett svar i stil med "Hallå ditt jävla sänke" är antagligen någonting jag svarar till en riktigt god vän, oavsett hur sjukt det låter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar