Helgen har varit fantastisk och peakade igår med Filip & Fredriks show och efterföljande krogbesök med världsrekordförsök i att dricka shots. Föreställningen var väldigt bra och klart sevärd. Jag är ett stort fan av duon och egentligen spelar det ingen roll vad deras program/poddar/shower handlar om. Det är deras dialog jag gillar mest och gårdagen var inget undantag. Ifall ni gillar F&F, se showen.
Och nu över till något mindre behjärtansvärt. Dessa söndagar! De blir min död. Jag har mått sällsynt dåligt idag. Snudd på min värsta söndag någonsin. Med tanke på hur trevligt det var att njuta av dagens vårsol kan man tycka att jag borde återhämtat mig bättre. Men några sådana signaler får jag inte. Istället tittar jag på hockey och brottas med en ångest i kvadrat. Som inte verkar släppa. Min bakfylla är alltid inverterad. Jag mår som bäst när jag vaknar och sedan blir det gradvis sämre för att vara som allra värst när jag ska sova. Med andra ord har jag några härliga timmar framför mig.
Och av en ren tillfällighet har det smugit sig in lite söndagstankar kring om jag överhuvudtaget gör någonting som gör den här världen till en bättre plats? Känslan just idag är att min livsinsats inte gjort den ett spår bättre. Snarare tvärtom.
En sak som kanske inte skulle ta den här världen framåt, men som skulle göra mig glad, är att skriva en bok. Jag har alltid velat göra det. Problemet är att jag inte har en aning vad den skulle handla om. Det enda jag definitivt vet är att den inte skulle bli skönlitterär. Det här är ingenting jag isåfall skulle göra för att bli känd. Egentligen spelar det ingen roll om den skulle bli publicerad eller inte. Det skulle vara en stor personlig framgång bara att skriva den. Men min tid är klart begränsad just nu och det är högst osäkert ifall jag kommer orka påbörja det här projektet. Plus att allt jag tänker på söndagar handlar om överlevnad. Löften om att göra gott efterföljande vecka gör dagens plåga lite mindre. I teorin ett logiskt resonemang. Men i praktiken fungerar det inte alls.
Just nu är min enda tröst Cuba-Cola, nattöppen telefonjour hos Jourhavande Kompis samt att Gurra för något år sedan påminde mig om Jakob Hellmans gamla klassiker "Tårarna".
Nu deppar vi vidare och återhörs imorgon. Måndagen då mitt nya liv börjar!
6 kommentarer:
Blocka tid under vardagskvällarna 1 år framöver. Vi kan peppa varandra. Jag behöver samma pli när det gäller musiken. Jag lovar att ringa och skrika kvädesord minst 1/veckan om du missköter dig.
Jim
Bra ide! Tänk när vi står på toppen av våra respektive karriärer. Du spelar Torgrock på torget och jag är talare på Öppet Forum på Kulturmagasinets café Skonerten. Som vi ska minnas att vi tog tag i drömmen då!!
"sikta mot stjärnorna så når du... en pilsnerback på torget"Aj aj. Skit samma. Det är som du säger, har vi genomfört det är man nöjd. Kanske betyder mindre om man säljer bättre än Elvis eller bibeln?
Du berikar min värld i alla fall. Med dina kloka och insiktsfulla funderingar kring livets baksidor ger mig alltid ett gott skratt. Dock så kan en negativt aura vara förödande för personen även om det till 90% är med glimten i ögat. Jag föreslår följande två val.
1. Lägg ner din halvt ironiska, glimten-i-ögatinställning och börja istället fejka det till du mejkar det.
2. Fortsätt på samma spår. Då MÅSTE du bara skriva din bok under bara dessa tragiska söndagar. Jävlar vilket mörker du skulle kunna förmedla. På allvar...Jag hade förbokat den boken... På allvar.
Väntar med spänning.
Jim: En pilsnerback på torget vore en stor framgång för mig just nu. Oddsen vart jag kommer att nå pekar mycket mot just en pilsnerback. Dock inte att stå på den, utan snarare att dricka den. En gång om dagen.
Anonym: Min ironi kommer jag nog aldrig att lägga ner, så det låtar isåfall åt spår 2.
Inte alla blivande författarfiaskon som sålt en bok innan den är påbörjad. Tack för det!
Skicka en kommentar