Helgen har spenderats med the usual suspects i Vemdalen. Skidåkning, socialt drickande, allmänt välbefinnande samt boende i Fias stuga. Hon har en otrolig gästvänlighet den tösen och nu när Matte är med i bilden är även han förtjänt av ett tack!
Först och främst. Jakten är över! Jag har hittat dom obekvämaste pjäxorna i världen. Så ni behöver inte leta längre. Inte ens Ingmar Stenmarks första skidpjäxa kan ha suttit sämre. Fötterna somnade direkt, även om jag inte ens spände åt skon. Bedrövligt.
Men även passande. Världens obekvämaste pjäxa passar på något vis ihop med världens osäkraste lift. Den hittade vi också. En 4-stolslift som spenderade mer tid stillastående än åkandes och vårt stopp skedde naturligtvis på väldigt hög höjd. Där satt jag, lätt bakis, och var livrädd för att det skulle bli något strul. Jag är som bekant rädd för i princip allting där jag inte har kontrollen själv. I synnerhet när det finns lite spritångest inblandad. Mattias och Olle satt och pratade om hur ohållbar vajern ser ut, medan jag pratade om att jag ska leva ett bättre liv ifall jag bara överlever den här gången. Som om min rädsla inte var stor nog började Mattias att skaka på ekipaget. Min panik nådde något typ av crescendo när jag vrålade "men kan ni sitta still i liftjäveln" tillräckligt högt för att det borde utfärdats lavinfara.
Vad vore en fjällresa utan after ski och krogbesök? Det blev after ski ett par dagar och krogen en gång. Eller krog kanske man inte ska säga. Accenture hade bokat hela stället och vi vanliga människor var undanskuffade till baren nere. Men så länge det finns en bar kommer folk att dricka. Konstigt nog hittade jag en otrolig dipp i lördags natt och kände mig rekordlåg.
Vilket jag funderat på varför och har kommit fram till att det berodde på miljön. Det var trångt, musiken var hög och lite för modern för min smak. Den perfekta miljön för att göra mig miserabel. Alla som går på krogen är försäljare av sig själv. Man vill, helt logiskt, visa upp sig själv i ett så fördelaktigt ljus som möjligt. Jag fixar inte alltid det. Oftast i situationer där alla dansar och musiken inte ger mig någon glädje. Precis så var det i lördags.
Ända sedan min och min kompis mamma tvingade iväg mig och honom på dansskola i 8-års åldern, har jag mer eller mindre ogillat det. Danser som har regler, speciella steg och rörelser, fungerar bättre. Det finns en struktur och det gillar jag. Att bara åma sig på ett golv till dånande bastakt, det är fan inte enkelt. Särskilt inte när man tycker att man suger. För det är en självförtroendegrej och jag har alltid varit dålig på att låtsas vara bra på saker som jag inte är bra på. Funkar inte! I vissa situationer går det bättre. När jag är riktigt jävla glad och det spelas musik som jag kan associera till. Då struntar jag i bristerna.
Vilket inte var fallet i lördags. Istället för att låtsas ha roligt höll jag mig för mig själv sista delen av kvällen. Framstod antagligen som extremt tråkig och stel. Vilket jag på sätt och vis var, men av helt annan anledning än vad man först kan tro, och som inte hade något med sällskapet att göra.
I bilen på väg hem idag pratade vi litegrann om dans. Jag drog upp att ett dansgolv är planetens sämsta plats för mig att träffa en tjej. Det finns INGENTING jag kan göra där som ens i närheten kan göra mig rättvisa. Att jag kommer ha ett större score-ratio på en drejkurs. Vilket är sant. Såvida inte drejutrustningen dånar likt Spencer & Hill på crack och omöjliggör konversation.
Jaja nog om det. Jag vill avsluta med ett stort tack till Fia & Matte, Jossan, Julia och Olle för en supertrevlig helg!
Samt bädda in en låt som varit lite av en temasång under helgen. Det är hela Skånes (och Rilles) favoriter Joddla Med Siv och deras Uma-ness från Senegal. Varför? MYCKET svårt att svara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar