Dressed for success

...

Måndag helt i plåt. Är sliten efter helgens övningar. Trösten i mörkret är 2 saker.

- Att det börjar bli sensommar/höst

Den tid på året jag gillar mest. Älskar dom mörka kvällarna och att det är lite behagligare utomhus. Fortfarande tillräckligt varmt för att inte behöva ha jacka, men man slipper 29 grader sol-helvete rakt i nyllet.

Sen finns det ytterligare en faktor. Allting börjar om. En ny säsong påbörjas och man känner sig motiverad efter en sommar innehållande mest sus och dus. På samma vis uppskattar jag inte våren lika mycket som alla andra. Eftersom jag de senaste åren inte uppfyllt mina arbetsmässiga mål är varje vår en besvikelse såtillvida att den inkommande sommaren inte blir lika fantastisk som jag planerat. Jag hoppas därför att nästa vår kan bli den första på ett tag där jag kan vara genuint nöjd med mig själv.

- Att det är färdigdrucket

Nu är det snart slut på fester. Planerar att ta minst 1 vit månad, med option på att ta en till. Skulle vilja vara helt nykter september och oktober. Det gör underverk för kropp och själ. Prova ni med!

.................

Helgen var trevlig och innehöll bland annat Roxette-konsert. Mina intryck av spelningen var blandade.

Det VAR roligt att se en legendarisk grupp göra comeback. Men det är en sån typ av musik som inte blir särskilt mycket bättre live. Snarare tvärtom. Dessutom såg Marie Fredriksson trött och sliten ut. Jag får förmoda att hon inte är helt återhämtat från sin sjukdom. Tråkigt, för hon förtjänar att göra sig själv mer rättvisa.

Patte hade ordnat någon typ av VIP-biljetter där det ingick middag. Med tanke på priset var det ett av de sämsta arrangemang jag upplevt. För mycket folk, för få och för orutinerad serveringspersonal gjorde att det blev ett kaos. Man fick dessutom inte ta med dricka ut till sittplatserna, trots att dessa var klart och tydligt inhägnade. Till råga på allt släpptes det upp juniorer som sålde triss-lotter mitt under middagen. Inget ont om smågrabbarna, men efter att betalat 1500 kr för en middag borde man kunna slippa lottkrängning som ytterligare efterrätt.

Gårdagens återhämtning med Jonas, Julia och Katarina var minst sagt välbehövlig. Trots detta var det ett rent helvete att somna. Jag jämrade som om någon stuckit kniven i mig. När ska bakismysteriet lösas? Det är när spriten ska ut som ångesten är som värst. Alltså borde det gå att uppfinna ett piller som helt enkelt hindrar levern från att signalera till hjärnan att det pågår en avigiftning, och istället meddelar att det är karneval. Fast jag vet inte, då kanske det skulle bli mycket enklare att bli alkolog och det är ju inte riktigt tanken.