Stockholms största landmärke

Efter två veckor i Stockholm började jag fundera kring om det finns landmärken som symboliserar staden lite extra för mig. Flera platser och byggnader började cirkulera i mitt huvud. Globen, Gröna Lund, Sergels Torg och Hötorget för att nämna några. Men ingen kändes rätt.

Det var inte förrän jag satt i bilen på väg hem som jag kom på det. Historiskt sett har jag nämligen oftast åkt bil till Stockholm, och ända sedan barnsben har det funnits en byggnad som jag alltid uppmärksammat. Troligtvis för att den förknippats med att snart vara framme. Samt att den alltid sett likadan ut. Jag pratar om Solna Pressgjuteri.

Detta smurfblåa schabrak till byggnad som inte förändrats det minsta på utsidan sedan 1990. Man undrar om det skett samma ickeutveckling på insidan? I min inre bild är det exakt samma personalstyrka nu som då. Att tiden på något sätt står stilla innanför väggarna på Solna Pressgjuteri. Ingen går i pension och ingen dör. Vägen till evig ungdom.

Om det går bra för företaget? Det gör det säkert. I verkligheten.

Men i min fantasti står tiden verkligen stilla. Administrationen är fortfarande kvar i pappersvärlden. Massa pärmar, pappersfakturor och slicka frimärken. Eventuellt brevduvor. Produktionen likaså, datoriserade processer är en framtida hägring som nämns tillsammans med Nessie, Storsjöodjuret, Lyktgubbar och Bigfoot.

Har ni några liknande ställen?

Viktklubb gör mig till Strecket

Min vikt har varit en enorm nagel i ögat under rätt många år. Faktiskt ända sedan någon gång i slutet av 90-talet, då jag stod på perrongen med tårfyllda ögon och vinkade hejdå till min ämnesomsättning. Att det skulle bli en resa som aldrig tog slut hade jag vid tidpunkten inte en aning om.

De senaste tio åren har jag ägnat mig åt allehanda dieter. Ge fan i bröd, citronsaftkur, 5-dagars fasta med ångest hela vägen, hamburgerdieter, vegetariska veckor och Paleo. Faktum är att den enda metod som fungerat riktigt bra är Paleo. Dels viktmässigt men även rent hälsomässigt eftersom jag mådde otroligt bra under den perioden.

Men det sägs att allt gott kommer till ett slut och min Paleo-livsstil blev lagd på is efter en dekadent semester i Thailand. En semester som förutom magsjuka, tryckande värme och möte med ett folk vars enda intresse är turisters pengar, även gav mig en ihållande smärta i lillfingret. Enligt läkaren en släng av gikt men, enligt min egen mer exakta diagnos, ett resultat av att hoppa på en snorklingstur. Jag bröt bägge kardinalreglerna. Dels blev jag stungen av en sjöborre och dels skrapade jag upp bägge mina knän efter att, likt en valross, strandat på ett korallrev. En historia som förtjänar ett eget inlägg.

Tillbaka till ämnet. Vad ska jag göra för att en nå en bekväm målvikt? Häromdagen fick jag svaret kastat rakt i ansiktet:

Om lite drygt ett år kanske mitt vackra smeknamn Gurkan är utbytt till Strecket. 30 kg tung kommer jag dansa runt världen, pigg på livet och ständigt sugande på de halstabletter som utgör min enda föda. Till det facila priset av 99 kr per månad. It's a bargain!

Saker att undvika i Stockholm

Nu har jag varit i Stockholm i ganska precis en vecka. Jobbat ganska hårt och haft det allmänt trevligt. Något jag tänkte återkomma till i ett eget inlägg. Men...

...i Stockholm finns det många saker man kan och kanske borde passa på att göra när man är på besök. Samt saker man ska ge blanka fan i. Som exempelvis att:

Knäppa kort på parkerade bilar med Bulgarisk registreringsplåt som har vinröd kaross och svart motorhuv, tak och baklucka.

För då kan det från närmsta frisering dyka upp en bulgarisk frisör. Med både sax och vansinne i högsta hugg. Som frågar vad i helvete man menar med att fota hennes bil. När man svarar att bilen såg annorlunda och rolig ut kan det komma en utläggning om att man flera veckor tidigare setts fotografera andra bilar. Trots att man vid tillfället befann sig på nordligare breddgrader.

Samt att man inte kan fotografera saker utan att fråga om lov. Ett invändande om att "jo, jag kan fota precis det jag vill" möts med allehanda förklaringar om att genast ta bort bilden. Av rädsla för att bli manhandlad kanske man går människan till mötes, och därmed tar bort möjligheten att publicera en skitful bulgarisk bil på sin blogg.

Så istället för en autentisk bild blir det till att publicera en bra jävla mycket stiligare Bugatti med samma färgkombination.

Och vad tar man för lärdom av en sån här incident? Jo man befäster den nyupptäcka visdomen på kontorets whiteboard, strax nedanför orden "becuase we have balls".

Med det sagt vill jag önska en trevlig helg och en förhoppning om att AW:n börjar snart! För det enda jag duger till att producera är ånga. Och det är någonting som är svårt att fakturera timmar för!

Välkomstpresent

Efter världens stressigaste dag med jobb, packning och kvällskörning till Stockholm kunde jag inte ana att mottagandet skulle bli i klass med vad hemvändande konungar kunnat förvänta sig.

I Montells lägenhet, som jag ska låna, stod en välkomstpresent jag sent ska glömma. Bland det roligaste jag sett, och bara tanken på hur roligt han måste haft under själva ihopsamlandet, fick mig att bryta ihop. Märk väl hockeypulver och Dagens Industri bland de övriga delikatesserna.

Det tog inte lång stund innan jag satt superavkopplad med ett glas Gnarly Head. Som snart är slut. Amaronen sparas till morgondagen och blir perfekt belöning efter att ha vunnit golftävlingen Bergströms Last Shot of Freedom.

På tal om golfen ringde Gurra och pratade taktik. Hans förslag var att jag skulle ge drivern till honom och inte ta med en klubba lägre än järnsexan. Med planen att jag ska spela gubbgolf. Korta, men raka, slag som genererar ett stadigt inflöde av tvåpoängare. Vilket då ska skapa utrymme för Gurras vilda vevningar som "blir en birdie här och där".

Med förklaringen att "du måste vara ankare eftersom jag kastade mitt överbord redan i 15-års åldern".

Det lär bli en intressant, men knappast vacker, uppvisning av lag Tägtström / Sjöberg imorgon.

Trevlig helg!

Förflyttad till Stockholms-avdelningen

Imorgon åker jag till Stockholm och till skillnad från mina normala helgresor är det inte något festfokus den här gången. Utan jag ska parkera min trötta lekamen på Brandson-kontoret där jag i ett par veckor ska leka jobb. Den som känner mig väl vet att jag inte skulle slösa en fredag kväll i bilen om det gällde arbete efterföljande måndag.

Och visst är det så. Min kompis Bergström har blivit pappa för några månader sedan och ska avtacka sitt festarliv med en rejäl tillställning.

Som börjar på lördag morgon då alla 16 grabbar ska spela privat golftävling. Med dryck för den som finner det intressant. Jag spelar med HedersGurra som halkade in på ett bananskal efter ett sent återbud. Eftersom han är utan driver ville han bara ställa upp ifall han hamnade med någon annan vänsterhänt, som han kan dela driver med. Det blev jag och ärligt talat är nog ingen av oss är särskilt nöjd med det. Åtminstone golfmässigt.

Gurra är en chansare av rang och har inte ett säkerhetsslag i hela kroppen. Plus att det är stor chans att min driver blir av hopfällbar modell efter hans John Daly-svingar. Jag själv har en fabless för att slå låga, och ganska sneda, slag. Särskilt med de lägre järnklubborna. Vid sidan av golfen är det däremot en rolig lagsammansättning, som hade varit ännu roligare om inte Gurra fått för sig att ingå ett evighetslångt nykterhetslöfte med djävulen. Den enda i sällskapet som inte ska spela är Montell. Trots att han har klubbor och gått kurs. Tror inte han attraheras av tanken på att slå upp torva efter torva till tonerna av glada tillrop från de andra i bollen.

Efter golfen blir det middag hos Bergström. Med tillhörande tömning av hans spritförråd eftersom ingen kommer komma ihåg den på förhand tydliga instruktionen om att ta med egen dricka.

Däremot har jag ett packningsproblem. Som får mig att första hur det är att vara Madonna innan en världsturné. Jag måste ha med mig tusen och åter tusen saker och grannarna kommer tro att jag flyttar ut när jag packar bilen imorgon. Här kommer en lista på det huvudsakliga:

- Min stora dataskärm eftersom jag inte orkar arbeta på en 13" laptopskärm i två veckor
- Biljardköer och tillhörande tävlingsutstyrsel eftersom jag ska spela seriespel nästa helg
- Träningskläder för promenader/gym samt squashgrejor
- Golfklubbor
- Kostym eftersom vi ska företagsfotograferas (säg omelett)
- Mängder med kläder

På återhörande från huvudstadlig mark!

Andy Roddick - Tack för allt!

Andy Roddick har slutat med tennis efter en förlust i tredje rundan av årest US Open. För ett tag sedan annonserade han att det här skulle bli hans sista turnering och, även fast man hade hoppats på att han skulle gå längre, är det alltså slut nu. Här är hans sista gripande ord till hemmapubliken på Flushing Meadows.

Jag vill att hela världen ska minnas honom som jag gör. Enligt mig spelade han med det kanske största hjärtat, hade en otrolig humor och ironi som gjorde folk glada, var troligen den bästa människan utanför banan och hade en serverörelse som sammanfattar allt det som amerikanskt självförtroende handlar om. Plus att han var en otroligt bra tennisspelare som hade vunnit en helvetes massa Grand Slams om inte hans karriär kolliderat med en viss schweizare. Eller som han själv uttryckte det en gång - "I can play some tennis sometimes".

Mitt hjärta vann han under Australian Open 2003 då han i en helt sjuk match (världens längsta fram till förra året tror jag) besegrade Yones El Aynaoui med 21-19 i skiljeset. Kommer så väl ihåg den dagen. Jag var student och var på väg till en förmiddagsföreläsning. Men jag ville inte ge mig iväg utan att se slutet på matchen. Vilket jag gjorde och några timmar senare var det inte längre någon mening att bege sig till skolan. Men det gjorde precis ingenting. Helst vill jag skriva att det gick bra för mig ändå. Men det var snarare så att det inte gjorde någonting för att jag ändå missade så många andra föreläsningar.

Även fast han lyckades vinna en Grand Slam (US Open 2003) vet jag att han inget hellre ville än att vinna Wimbledon. Och slå den bästa spelare i finalen. Vilket han hade chansen att göra 2009 då han så när vann mot Federer, men stöp på det absoluta målsnöret. Faktum var att Federer hängde på repen så många gånger att när han till slut vände och vann, kändes det mer som att det var förutbestämt än att det var en bragd. Såhär glad såg Andy ut på presskonferensen efteråt.

Andy var verkligen kungen av presskonferenser. Som normalt är väldigt tråkiga eftersom tennisjournalister ställer kanske idrottens absolut dummaste frågor. Men Andy hittade ett sätt att öka underhållningsfaktorn. Dels genom att vara dryg men även genom att bjuda på sig själv. 

Ett stort tack från mig!

Thaigryta

Vissa lär av sina misstag. Att ta ett beslut och när det gått ordentligt åt helvete, ta lärdom och välja en annan väg nästa gång. Det gör uppenbarligen inte jag.

I måndags var jag och Olle ner på lokala lunchlådestället. En av rätterna var "Het Thaigryta på rökt lax och bla bla bla bla.... med sparris". Vi skrattade gott och sa till tjejen att "den där skiten kan du försöka lura på någon annan". Efter vinterns semester har det nämligen varit ett stående skämt att föreslå olika thailändska maträtter. Just eftersom (nästan) samtliga i sällskapet hade enormt dålig magkultur under nästan hela resan.

Så vad gjorde jag på lunchen idag? Alltså tre dagar efter vi första gången dömde ut Thaigrytan.

Jo, jag tänkte väl helt enkelt att den borde vara ÄNNU godare efter några dagars mognad. Ganska direkt såg jag humorn i min dumhet och skickade bild plus sms till Olle.

Och mycket riktigt. När jag öppnade micron spred sig en doft som fick mig att ta flera steg bakåt och till stor del påminde om att dofta på ren ammoniak. Lights out. Så jag gjorde vad varje bortskämd i-landsmedborgare gör när det luktar jävel av maten.

Slutet gott - allting gott? Inte direkt. Doften ser ut att leva kvar ett tag och sanering genom rökning inomhus känn plötsligt ganska logiskt.

Överklaga p-bot

Nu när vi ändå är inne på lappar bestred jag en p-bot med följande brev idag:

Att det gick till inkasso var väldigt dumt, men i min enfald trodde jag att det räckte om jag betalade boten med mina vanliga räkningar i slutet av augusti. 8 dagar till första påminnelse (samma belopp) och ytterligare 8 dagar till påminnelse från inkassoföretag (påminnelseavgift på 160 kr). Totalt 16 dagar, plus vad jag trodde var ytterligare några dagars reaktionstid.

Det var just att jag räknade med den där reaktionstiden som blev mitt fall. Eftersom det här är företag som profiterar på människors minsta misstag finns det inte utrymme för någon reaktionstid. Efter exakt åtta dagar går nästa brev iväg. Tick tack. Som ett exakt kalibrerat jävla urverk.

Efter ett litet inspirations-speech från Sasse bestämde jag mig för att dom ska få arbeta för mina 160 kr. Mitt case är helt solklart. Jag hade en p-biljett som gått ut. Vilket handläggaren påpekade när jag ringde och frågade hur en överklagan går till.

"Men nu handlar det inte om det, utan om att ni ska få arbeta maximalt för mina 160 kr eftersom ni bedriver en vidrig verksamhet".

Hon förstod precis vad det handlade om och troligen är jag inte den första principfasta felparkeraren
som försökt sig på en minirevolt.

Så nu sitter jag och väntar på all dokumentation kring mitt ärende, inklusive avtalet mellan HOJAB och markägare Sundsvalls Kommun.

Arga lappen-upplevelse

Häromveckan upptäckte jag en mycket märklig lapp på min vindruta. När den sattes på min bil är högst oklart, men en kvalificerad gissning är veckoslutet för två veckor sedan då jag besökte västkusten utan sällskap av min bil.

Såhär såg den ut:

Fantastiska formuleringar. Gillar särskilt frasen "försök få gratis lack av någon annan"

Den som känner sig vilsen bör veta att jag för ungefär ett år sedan fick en stor repa på min förardörr. Med stor menar jag så gigantisk att den inte kan ha tillkommit genom en olyckshändelse, utan snarare att någon mejslat (samma som nyckla fast med en mejsel) dörren av hat.

Det lustiga med lappen är att den antyder att jag skulle ha lämnat en lapp på bilen bredvid och anklagat denne för att ha repat min bil. Vilket jag inte gjort. Men eftersom vi i vår kompiskrets gillar att jävlas med varandra kan det mycket väl varit någon av mina "goda" vänner som gjort det. För jag är tämligen säker på att svarslappen inte är skriven av någon annan än en oskyldigt anklagad parkör.

Jag skulle vilja se ursprungslappen, den som jag skulle ha skrivit. Förmodligen var den inte särskilt snäll. Genom att festa i Havstensund har jag alltså omedvetet adderat till min minuskarma, genom att vara en bricka i ett spel som retar gallfeber på tredje part.

Här är baksidan med de "fina fiskarna" hon pratar om. Hon behöver inte
skicka ungen på konstfack åtminstone. Det står helt klart.