När jag rannsakar mig själv framgår det ganska tydligt att jag är en dålig människa och att jag aldrig, genom goda gärningar, kommer kompensera den usla karma jag ådrog mig som yngre.
När jag pluggade delade jag lägenhet med några kamrater. Ungefär som ett kollektiv, fast utan helskägg och kommunistiska sympatier.
Under en föreläsning i marknadsföring hade tre av oss anlänt i tid. Den fjärde personen, Robban, hade av någon anledning blivit lite sen. Anledningen till hans sena ankomst visade sig vara att han stött på ett Jehovas Vittne när han lämnade lägenheten. För att slippa en långrandig diskussion ursäktade han sig och lovade att studera ett exemplar av tidningen Vakttornet som han fick med sig på sin resa.
I tidningen fanns det en bild på Maria där hon vaggar Jesus-barnet med en sån där blick som bara en mor kan ha. Bägge omgärdade av ett starkt skimmer. Robban, som den troende person han var, hade ritat dit en liten pratbubbla strax intill Maria. Det stod:
"Vad är det här för jävla horbarn?"
Situationen var så absurd och skruvad att det var omöjligt att inte se humorn. Där sitter 100 st personer och ägnar totalt fokus åt en trist föreläsning om någonting synnerligen oviktigt, när allvaret bryts av något så sinnessjukt barnsligt. Mängden skratt som den morgonen producerades av 4 ovetande ungdomar blev så våldsamt att det inte var ett alternativ att sitta kvar i föreläsningssalen. Att utrymma salen försämrade inte vårt rykte nämnvärt. Det förekom i princip på daglig basis.
När jag tänker tillbaka på det idag framstår det nästan lika roligt. Även om det var hemskt i sak, är såna där spontana och helt oväntade situationer dom absolut roligaste.
Därför ångrar jag ingenting och får acceptera ett livslångt straff i form av Guds bestraffelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar