Tuppfäktning

...

I söndags var det återigen dags för.....

MittSveriges Rasfjäderfäklubbs årliga hönsutställning. Arrangemanget anordnades i den anrika Kusten-lokalen i Stockvik strax utanför Sundsvall.

Jag, Patte, Anton och Björnberg anlände i god tid för att hinna strosa omkring och bedöma fågelskrällena som tävlade i de olika kategorierna. Det krävdes lite övertalning för att få med sig Emil och Anton. Löften om att det inte var någon idrottsaktivitet, att vi inte skulle göras till åtlöje, ingen loppmarknad samt garanti på att dom aldrig gjort det förut.

Räknat i kackel var det väl värt entrépengen på 30 kr.

Det var som väntat både folkligt, festligt och fullsatt. Jag hade i år turen att få träffa några av deltagarna på lite närmare håll.

Emil tog en lite mer avvaktande linje och hälsade inte personligen på deltagarna. Här en klassisk tråk-tupp i vintermundering.

Den här karljäveln var inte vidare nöjd med tillvaron, och det blev en kakofoni av fjädrar när han tvingades ut ur sin bur. Men det är klart, en tupp i den storleken vill självklart syssla med tuppfäktning på dom stora arenorna, och inte vara utställningsobjekt i en skönhetstävling bland en massa primadonnor till hönor. Den här texten av Iggesundsgänget kändes rätt pang på rödbetan:

"Äntligen kom den stora dagen, Agda la sig platt på magen.

Tuppen spretade me klorna sen så tog han sats för att hoppa på na.

Sen så kom han så gruset yrde med näbben före med den han styrde.

Men då gick de på detta sätt, tuppfan bomma rätt å slätt"

Ägaren, en storvuxen man i vitt hår och vitt skägg, lät meddela att den granna tuppen var till salu. Kan man säga att det gått deflation i hönspriserna på slutet? Karln var den ståtligaste i lokalen med ben stora som kanelstänger, och tingade ändå ett pris om blott en hundralapp. Tror banne mig att jag slagit till om jag varit lite mindre bakis. Kunde blivit min enda lönsamma investering sedan jag sålde förfalskade lotter utan vinst i Haga på 80-talet.

Den här lilla juvelen kallades för en stridstupp. Lustigt namn, och det vore ännu lustigare att få se honom gå en match mot guld-pullan ovan. Undra om det någonsin hänt att den ena tuppen kväver sin motståndare genom att sätta sig på honom?

Tyvärr kunde vi inte stanna så länge eftersom Anton och Emil, i protest, gick och väntade i bilen. Men vi hann lägga en röst på deltagare nummer 9 (ej på bild) och jag hoppas han tog hem segern. Vilket han kan ha gjort eftersom herrn som tog emot rösterna sa att "det är många som tror på nian idag".

Nu blir det en lång väntan till nästa års utställning. Man kan föreställa sig hur viktig varje tävling är för deltagarna. Dom lever nämligen bara i 5-6 år så det finns inget utrymme för mediokra insatser om man vill hamna i Fjäderfäförbundets Hall of Fame.