...
Det har tagit ett tag att få det här inlägget skrivet. Dels för att jag gav så mycket i mitt första inlägg att det känns som om efterföljande inlägg bara kommer att vara sämre, och dels för att det här ett krångligt inlägg att skriva.
Av flera anledningar. Bland annat för att min mamma inte längre finns, vilket är ett jobbigt faktum att börja tänka kring (återkommer till en specifik situation längre fram i listan). Men även för att min pappa läser min blogg, och mitt förhållande till honom är väldigt tu-delat.
Vi börjar med mamma.
Mamma är den mest självständiga och fantastiska människa jag har träffat. Med en uppväxt som var kantad av elände tvingades hon under unga år, helt osjälviskt, uppfostra sin lillasyster. Vilket inte alls var rättvist och inte heller något hon hade tid eller möjlighet att bearbeta.
Lägg därtill två trassliga äktenskap. Ett med pappan till min syrra. En minst sagt speciell person som inte behandlade henne så som hon var värd att bli behandlad. Ganska snart gifte hon om sig med en annan man. Även det ett fiasko. Han hade en större kärlek till spriten och även han behandlade henne högst ovärdigt.
Detta till trots lyckades hon på alla punkter i livet, både karriärsmässigt och på ett mer personligt plan.
Som person har jag tidigare berättat att hon var en fantastisk stöttepelare som ALLTID fanns där. Ställde alltid upp och det fanns inte en situation hon inte kunde lösa. Något jag är evigt tacksam över och jag hoppas att jag kommer vara ett liknande stöd för ett eget barn någon gång, även om jag starkt betvivlar det. För jag kan inte se mig själv vara så stark.
Hon var inte alltid stolt över sina avkommor, men jobbade långsiktigt och försökte få oss att bli bra människor. Vilket hon nämnde den näst sista gången jag träffade henne på sjukhuset, att hon var stolt över att jag blivit just det.
Hon jobbade fackligt den större delen av sitt arbetsliv och var en väldigt uppskattad person inom HTF:s organisation. I ungefär 15 år var hon regionchef (även den första kvinnliga inom hela HTF). Först i Sundsvall men under dom sista åren i Gävle. Att hon flyttade till Gävle var ytterligare ett bevis på hur osjälvisk hon var. Vid tidpunkten studerade jag där och min syster bodde i ett litet samhälle strax utanför.
Min relation till pappa har aldrig varit lika okomplicerad. Han är, precis som jag, ett unikum. Jag märker att jag blir mer och mer lik honom var dag som går.
Under mina tonår hade vi inte mycket till övers för varandra. Han ogillade i princip alla val jag gjorde. Både vad det gäller kompisar, fritidssysselsättningar och hur jag skötte skolan. Nu när jag blivit lite äldre kan jag inte direkt klandra honom, för i grund och botten handlade det om välvilja.
Men just då kändes det som att jag inte hade något som helst stöd och att jag aldrig dög. En känsla som fortfarande finns kvar och är en bidragande orsak till varför jag tycker det är så obehagligt att utsättas för nya situationer. Den där inre tryggheten finns inte där, trots att jag vet att jag fixar det mesta minst lika bra som alla andra. Så länge det inte handlar om sång eller dans dvs :)
Men det jag har lovat att själv ta med mig, ifall jag någon gång blir pappa, är att framförallt vara kompis med mitt barn. Samt att uppmuntra dennes vägval, även om jag egentligen inte tror det är till det bästa. Jag tror engagemang i befintliga val är viktigare än styrning mot vad man själv anser är rätt väg i livet. Självklart är det lätt att säga på förhand, men agera annorlunda när man väl står där med en trilskande unge.
Även fast pappa var en stor auktoritet på det viset, ställde han alltid upp på andra vis. Han uppmuntrade väldigt mycket, mer än mamma, när jag väl gjorde någonting han gillade. Jag tror bara att vi kom lite på fel fot, i kombination med att jag utnyttjade mamma mot honom, för att rättfärdiga mina egna dumma idéer.
Karriärsmässigt arbetade han, precis som mamma, fackligt och blev regionchef på SIF. En imponerande resa med tanke på att han föddes i skogen utanför Jämtland, i en familj med många syskon där de ekonomiska resurserna var klart begränsade. Efter att flyttat hemifrån tidigt och arbetat inom olika industrier hamnade han så småningom i Sundsvall där han, efter ett otal ansökningar, fick anställning på SIF.
Ganska snabbt blev han ombudsman och sedermera regionchef. Som person har han alltid varit uppskattad för den här är, och jag har inte hört några onda ord om hans ledaregenskaper, fackliga kompetens eller hur han var som kollega.
När jag var 8 år gjorde han något väldigt annorlunda. Utan att veta om det var ekonomiskt eller praktiskt genomförbart, skrev han på köpehandlingen för en liten turiststation i fjällen. Ett ställe han själv varit vintergäst på och som hastigt hade blivit till salu. Vilket innebar gigantiska komplikationer. Dels ekonomiska men framförallt utan vetskap om han kunde kombinera sin anställning med en 3-månaders tjänstledighet varje vinter. I slutändan blev det så att han klev av som regionchef och istället gick tillbaka till att vara ombudsman. Allt för att kunna fullfölja sin dröm.
Om det finns något jag är stolt över honom för, så är det just det. Ett projekt han har skött på ett otroligt vis. Ett aldrig sviktande engagemang att bygga upp något som i grund och botten inte handlade om att tjäna pengar (även om det 25 år senare står på egna ekonomiska ben), utan mer för att glädja sina gäster och göra ett avtryck i den svenska turistnäringen. Vilket ingen kan ta ifrån honom. För det finns nämligen inget ställe som är som Hållfjället. Mitt ute på kalfjället, 8km från närmaste bilväg och ingen elektricitet. Men ändå med vattentoalett och riktiga duschar, i kombination med helpension och utskänkningstillstånd. Den som åker dit och blir besviken kan höra av sig så löser vi någon typ av återbetalning.
Även om jag är där alldeles för sällan och inte heller nämner det tillräckligt ofta, är det något jag verkligen imponeras över. Så, bra jobbat pappa! Just nu ser det ut att bli vår familjs största avtryck i historien. Krävs nog att jag tar mig ordentligt i kragen för att kunna toppa det.
Samtidigt tänker jag att, precis den viljan och det engagemanget, hade kunnat vara det som gjort skillnaden när det kommer till mina egna val i ungdomens år.
Hursomhelst har jag honom att tacka för en massa. Dels för att han stöttat mig på sitt eget vis och varit med och format den jag är idag. Men även för att han träffade mamma, gifte sig med henne, och visade att det fanns bra killar därute. Han ställde även upp för mamma på ett otroligt sätt under den sista tiden. Han var på sjukhuset hela tiden och försökte hålla allas mod uppe även fast det bara kunde sluta på ett vis. Jag vet att mamma somnade in trygg i den vetskapen. Plus att han, sin stora sorg till trots, i samband med begravning och utflyttning av hus tog hand om alla praktiska göromål på ett föredömligt sätt.
På senare år har vi fått mycket bättre kontakt och jag tycker att vår relation utvecklas för varje dag som går. Jag tror vi kommer stå varandra väldigt nära innan det är färdigt.
Jag vet inte om man ska skriva såhär långa och personliga inlägg. Dels om det är moraliskt rätt att blotta sig fullständigt, eller om det är sånt folk vill läsa om. Men men, det visar sig väl.
