På tal om filmer hade vi lite av en filmdag i stugan på nyårsdagen. Alkohol byttes mot en cineastisk berusning.
Vi såg Walk The Line, Ciderhusreglerna och slutligen Patrik 1,5 av bara farten, eftersom den gick på TV. Som en svensk trasselproduktion, är det ingenting man skriver hem om, även om den var bättre än jag trodde på förhand.
Men dagen gav mig tillbaka min fascination för Johnny Cash. Ett sånt fantastiskt livsöde. Att ta sig upp från leran och i sin senare hälft av livet vara en sån underbart godhjärtad person, som bara vill hjälpa och bidra till andras lycka. Tillsammans med en person som kan kvalificera sig som en av vår tids stora änglar.
På tal om June Carter gör Reese Witherspoon rollen på ett underbart vis och, utan att egentligen ha en aning, känns det som June var precis så.
Fram till för några år sedan lyssnade jag väldigt mycket på Johnny Cash och jag älskar all hans musik. Hans röst är den bästa, hans texter är fantastiska och jag kan aldrig få nog. Men som sagt, på senare år har det inte lyssnats lika mycket.
Jag vill slå ett slag för tre saker.
Dels skivorna från fängelserna San Quentin och Folsom, som spelades in live för en minst sagt tacksam publik. Dom är fenomenala och jag tycker alla ska lyssna igenom den. Inte minst för det sätt han pratar på mellan låtarna, både med June och med fångarna.
Dom finns här:
Sen vill jag även slå ett slag för en scen i filmen som är en av de finaste och mest gripande scener jag sett. Nämligen när han friar till June på scen. Nu är det förvisso så att jag älskar Cash&Carter mer än filmen egentligen, och därför är aningen färgad i frågan. Men ändå.
PS. Ciderhusreglerna är även den underbar och Charlize Theron kan vara något av det ljuvligaste man har sett. Strax efter Scarlett såklart DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar