Det var några dagar sedan jag skrev något inlägg.
Jag har väl egentligen inte haft något roligt att skriva. Rille är fortfarande på besök och vi har suttit hemma hos Gurra och intensiv-spelat poker.
Min tidigare ganska stabila vinstkurva tog semester strax efter förra veckans "På spåret". På dom här nio dagarna har jag gått igenom min överlägset tuffaste period sedan jag började spela poker. Inte den tuffaste om man pratar i rena pengar, för det var $12,900 på en dag, men på den tiden spelade jag högre. Idag lever jag i en annan verklighet där varje dags resultat spelar större roll.
Plus att jag spelar en annan typ av poker nu, där man oftare blir all-in och det därmed är enklare att bedöma om man har tur eller otur i en given situation. Ingen vill höra massa klagande, men jag är rädd att det här inlägget inte kommer att gå i dur. Jag vet inte hur många coinflips jag har förlorat men jag gissar att det är åtminstone 70%. Plus en hel uppsjö med 60-40, 70-30 och 80-20 lägen. Lägg därtill att jag hamnat i många dåliga situationer, där det perfekta kortet kommer för att ge mina motståndare en superhand, och mig en hand som är svår att folda, samt att jag sällan dragit ut de gånger jag fått in pengarna i underläge.
Även fast det kanske inte är så synd om mig ur ett globalt perspektiv är det inte utan att jag känner mig rätt arg på världen. En hemsk känsla av orättvisa och elände har flyttat in strax intill mitt redan arma hjärta. Tidigare under sådana här perioder har jag borrat ner huvudet och vänt på skutan. Men den här gången vet jag inte om jag kommer att klara det. För just det faktum att jag känner mig deprimerad, när jag vet hur mycket mer hemsk den här världen är mot vissa, gör mig ännu mer nedstämd.
Innan idag var jag ganska hoppfull. Men efter dagens back-session, trots att jag spelade bättre än vad jag gjort de senaste 9 dagarna, känns det som sagt extremt motigt. För att kunna komma tillbaka krävs att vinnarkänslan infinner sig igen. Något av ett moment-22 läge, för hur ska man kunna känna sig som en vinnare när man inte vinner? Eller snarare, det räcker att mina händer står upp. Fast känslan av elände gör att jag på något knasigt vis framkallar otur. Men man kanske inte kan förvänta sig något annat efter en uppväxt i jantelagens högborg, där det var tabu att säga att man råkade tycka man var duktig på något?
Nu säger jag inte på något vis att jag spelar perfekt, för det gör jag verkligen inte. Men jag spelar bättre än mina motståndare alltsomoftast, och det ska rent matematiskt leda till profit.
Vart allt det här lämnar mig återstår att se. Men oavsett vad jag gör framöver är det en ganska stor sannolikhet att jag kommer bo i en annan ort än Sundsvall när våren tittar fram.
Nu ska jag leta fram den sorgligaste film jag kan hitta och se om jag kan slå mitt tidigare gråt-rekord.
4 kommentarer:
Det är bara att bryta ihop och komma igen. Ser att du i likhet med många andra är en statistisk analfabet. 50-50, 60-40, 70-30 osv beskriver sannolikheten att vinna. Detta innebär inte i 50-50 fallet att du vinner varannan gång, även om detta skulle kunna betraktas som svensk rättvisa. Utan beskriver det långsiktiga utfallet. Vilket betyder att du periodvis torskar 60-70-80 och ibland 100% av sk coinflips och naturligtsvis vinner lika ofta under andra perioder. Kan inte påminna mig att skrivit om dessa perioder då du legat i "flytet" och tyckt synd om dina motståndare som "aldrig" får vinna trots bra odds. Even
Even: Förutom en magisterexamen i företagsekonomi har jag läst en hel del statistik, så jag vet att man inte vinner 50-50 lägen exakt varannan gång. Det är bara det att standardavvikelsen varit alltför sjuk under en lång tid.
Och tycka synd om mina motståndare som får in det med bra odds gör jag, för det smärtar i mig varje gång jag får in mina pengar dåligt. Tyvärr händer det inte så ofta att dom får in det särskilt bra på eftersom många är uppväxt i Sydeuropa.
"Hans vilda hjärta"
Klassisk gråtfilm med Christian Slater och Marissa Tomei.
Bra att ha med på en förstadejt förövrigt, då det blir mkt gråt och tröstande. :)
Uffe
Tack för tipset, den ska ses. Även om dejt-prylen inte funkar så bra eftersom jag gråter ihjäl mig åt sorgliga filmer, och då blir det jag som ska tröstas.. Lite av ett antiklimax eftersom det fukkar upp mans/kvinno stereotypen litegrann.
Det blev "The bucket list" med Jack Nicholson och Morgan Freeman. En mycket bra film som varmt rekommenderas.
Skicka en kommentar