Reserapport från ett elände

...

Igår följde jag och Tony med Hasse på ett litet kvällsäventyr. Till Härnösand där det vankades livepoker.

Det var bara Hasse som skulle delta i pokern. Tony och jag följde med som moraliskt stöd och tänkte passa på att spela lite nätpoker. En fördel med den sysselsättningen är att man faktiskt kan spela sina händer varhelst det finns en internet-uppkoppling.

Väl framme visade det sig att uppkopplingen var lika stabil som lårbenshalsen på en random pensionär. Ideligen tappade datorn kontakten med det trådlösa nätverket. Det var inte att tänka på att kunna spela någon poker. Efter att ha slösurfat ett tag började tristessen slå in. Vad göra fram till hemåkning?

En aktivitet man kunde ägna sig åt var att se hur Sasse dammsög åt sig alla poletter. Men efter ett tag blev även det tråkigt, just eftersom han vann i princip alla potter. Man vet att man har att göra med en yrkesmän av finaste kaliber när 6 personer sitter och spelar, och ingen tycker det är särskilt konstigt att samma person vinner 99% av alla händer under en hel kväll :-)

Istället blev det en tripp in i källarförrådet. Där ska det tydligen finnas ett ouppackat biljardbord som det finns önskemål om att få uppmonterat. Det hade varit intressant att se bordet, för att bedöma ifall jag är kompetent nog att hjälpa till vid monteringen. Men något biljardbord hittades ej.

Istället fann vi den här gamla fina apparaten.

Jag visste inte att man skickade ut spelmaskiner i krig?

Tony hade sin lycka gjord alla fall. Han började leta skarvsladdar för att få igång eländet. Tydligen visade maskinen alla tecken på att det var en jackpot på ingång. Så medan Tony rände runt i jakt på el, försökte jag aktivera mig med det gamla tricket att sluta andas. Det gick sådär.

Det här får sammanfatta min förhoppningsvis sista tripp till Härrrna. Där blir det inga barn gjorda och ingen lycka funnen.