Egen vävstol på vinden

I Tällberg för lite julfika. För att komma till caféet tvingas man gå igenom en hemslöjdsbutik.

Vem köper egentligen sånt här värdelöst rappel? Dessutom till priser som tar ordet ocker till en ny nivå.

På något vis känns det som att gamla människor accepterar att handla till överpris för att dom själv haft en make/släkting/bekant som vid någon tidpunkt försörjt sig på att sälja skräp. Hemtäljda munspelsfordral, rysligt sneda keramikkrukor med lokalt motiv eller en löpare vävd av finaste linne. Som ett stilla förbund där man accepterar att bli rånad för att hålla myten vid liv.

Kanske uppskattar jag hemslöjd mindre än gemene man. Men det känns verkligen som branschen går en mörk framtid till mötes så snart åldringarna tappar sin köpkraft och sina löständer.