Tomgång

...

Igår var jag och Jonas med på en privat julfest med en del kasinofolk. Skönt för dom att få besök av några missbrukare :)

Efter en del glögg och andra drycker gick vi ner på Memento. Där var det väl inte jättemycket folk, men det blev en trevlig kväll oavsett. Jag tror att samtliga utom mig själv sjönk karaoke. Vet inte riktigt vad det är, men när jag är ute har jag väldigt svårt att släppa mina hämningar. På gott och ont. Gott på det viset att man slipper göra bort sig. Ont på det viset att det kan vara bra att vara lite mer spontan och inte alltid bry sig om vad andra tycker.

Även nykter är det ett område jag skulle behöva jobba på. Så det kan hända att jag ber några av er att dra dit pepparn växer. Men ge mig en andra chans isåfall. Det kan bara vara jag som försöker finna mig själv, och på vägen dit råkar trampa på några minor jag inte avsåg att utlösa :)

När jag är bakis har jag en otrolig ångest. Tillräckligt stor för att det är ett mirakel att jag ens dricker. Folk brukar säga till mig att dom minsann också har ångest. But with all due respect, tror jag min ångest står i en klass för sig. Med tanke på det jag sa om hämningar har jag nästan aldrig ångest för att jag gjort något dumt i fyllan och villan. Utan en regelrätt och fasansfull ångest för att dö. Därför kommer det komma en dag när jag ställer flaskan på hyllan för gott, och istället dricker Virgin Bloody Mary under mina sporadiska besök på krogen.

En annan sak som händer när jag är bakis är att jag känner en grym otillfredställelse kring mitt livsverk. Och det har ingenting med att göra att jag är en pokerspelare. För den skulle vara likadan, eller ännu värre, om jag hade ett vanligt jobb. Jag ser nämligen ingen större mening i att vara en bricka i ett spel, vars enda syfte är att skapa profit åt någon annan. Men även om jag vann stora pengar på poker, eller blev rik på mitt eget företag, skulle fortfarande otillfredställelsen vara stor. Det är alltså inte pengar som är själva drivkraften

Jag vet inte hur det är med er, men själv har jag alltid känt att jag varit ämnad för något stort. Eller större. Något att bli ihågkommen för. Det är också en av anledningarna till att jag inte jobbat så hårt. För att jag innerst inne levt i någon illusion av att det en vacker dag kommer avgå ett framgångs-tåg. Med mig som enda passagerare. Men jag har stått på perrongen och väntat på det LITE för länge nu. Antingen har lokföraren försenat avresan genom sin fobi mot att färdas fortare än 2 km/h, eller så har tåget inte avgått mot den där slutstationen jag inte har ett namn på.

Jag vet inte exakt vad det är jag vill göra. Men skriva är roligt och det skulle vara underbart att kunna försörja sig på det. Eller något inom humor. Jag tror mig ha tillräckligt sjuk hjärna för att kunna åstadkomma något nytt och annorlunda inom det området. Men det kräver en jäkla drivkraft, och en förmåga att kämpa med begränsade ekonomiska resurser till den dagen man lyckats. Tack vare det ekonomiska etableringshindret måste jag verkligen lyfta på hatten till alla som kämpat sig till framgång inom kreativa områden. För resan dit måste vara kantad av återvändsgränder.

En annan sak jag funderat på att är att göra något totalt annorlunda. Volontär-arbete i något fattigt land kanske. Det skulle nog ge mig ett ordentligt perspektiv på saker och ting, och få mig att uppskatta vardagen lite bättre. Plus att man bokstavligen skulle hjälpa till att göra världen till en lite mindre otrevlig plats.

Problemet är bara att min drivkraft till stor del försvinner så snart jag känner mig fräsch igen. Då går allting in i sitt vanliga lunk och alla planer läggs på is tills nästa gång jag mår dåligt. Jag inser min situation men verkar sakna genomförandekraften. Det är något jag verkligen hatar mig själv för, och för mitt eget bästa hoppas jag att bitarna kommer falla på plats inom en inte alltför avlägsen framtid. För just nu går jag på en rejäl tomgång. Vilket i Sundsvall bara är tillåtet i 1 minut. Därför får vi hoppas att det gamla ordspråket "keep the car running" inte kommer passa in på min person särskilt länge till.

På sätt och vis gör frasen inte det, bokstavligt talat. För min bil vägrade starta idag. Det är något konstigt el-fel som gör att den elektroniska startspärren hindrar motorn från att gå längre än några sekunder. Imorgon ska jag bogsera upp den på verkstaden och tack och lov får jag låna pappas gamla bil så länge. För att bo i Haga utan bil är inte någon fördelaktig situation.