Pippi på uppgjorda situationer

...
Vissa människor hamnar ofta i prekära situationer. Händelser där otur och tillfällighet samverkar för att skapa osannolikheter som oftar roar omgivningen. Andra människor hamnar inte i såna här situationer utan utnyttjar istället sina tillfälligheter för att hamna i lyckosamma lägen, tex vinna på lotto.

Ni kan själva gissa vilken av kategorierna jag tillhör. Ifall ni är osäker kan jag dra en ny liten händelse i mitt alldeles normala liv, som kanske kan hjälpa er fram till en gissning.

Idag när jag kom hem luktade det konstigt i lägenheten. Egentligen kom jag hem igår men jag tillbringade natten nere på pokerklubben. Öppnade kylen men fann inget speciellt vidrigt där. Alla fall inte mer vidrigt än normalt. Vidare mot vardagsrummet och jag tror det var där den aningen unkna doften kom ifrån. Eftersom den varma eftermiddagssolen ligger på där kan flera dagar utan vädring genererat doften.

Så jag öppnade balkongdörren. En snabb titt ut och på balkong-golvet låg något som fick mig att rygga tillbaka. En död fågel. Hur han hamnat där vet jag inte. Men eftersom den låg ganska långt ut på balkongen borde den inte flugit in i rutan, eftersom den då måste haft en väldig fart för att studsa så långt. Plus att mina fönster inte är putsade på evigheter och även den blindaste av fåglar bör se att det är läge att dra i handbromsen. Men död var den alla fall och genast började jag fundera kring hur länge den egentligen legat där. Teoretiskt sett kan den varit där i över en vecka. Ett lik som är en vecka gammalt är inte fräscht och jag började fundera på vad jag skulle göra med kroppen.

Att lägga den i soptunnan var inte att tänka på. Alldeles för äckligt. Kort och gott var alla alternativ som innefattade min lägenhet som mellanstation innan sluthantering, helt otänkbara. Kvar var bara att fösa den över räcket. Men jag hade ingenting att lyfta upp den med. Istället kom jag på att jag kunde putta den mot kanten där själva golvet och balkongens yttersida möts. Där finns nämligen en 10 cm lång glipa. Sagt och gjort. Med en pinne puttade jag honom mot ett fritt fall från 3:e våningen.

Väl framme vid kanten fick jag trycka till honom litegrann eftersom glipan var aningen smal. Det gick som en dans och han påbörjade resan neråt. Men resan blev ganska kort eftersom han istället föll inåt och rakt ner på balkongen nedanför. Där bor en nyinflyttad tjej som jag ännu inte träffat, men att döma av en förfest därnere lät det som en söt och fnittrig tjej. Kanske en framtida fru? Jag kände direkt att fågeln utgjorde ett gigantisk belastning för vår kommande relation.

Så vad skulle jag göra nu? Låtsas som det regnade eller gå ner och ringa på och förklara läget. Som en riddare på en vit springare. Fast iklädd gummihandskar istället för bröstharnesk. Efter en mental debatt valde jag att göra det nobla. Promenerade nerför trappen och ringde på klockan. Ingen öppnade och jag såg sedan från gatan att alla persienner var nerdragna. Jag antar att fröken är på semester. När hon kommer hem kommer hon alltså bli lika chockad som jag blev. Fast med ett lik som åldrats ytterligare. Plus att hennes balkong är finare med ett svart filtliknande golv. Som säkert kommer bli vidrigt. Så jag har bestämt mig för att prova att ringa på imorgon igen och, ifall hon inte öppnar, aldrig nämna det här igen. Aningen fegt men vad ska man egentligen göra? Jag försökte ju alla fall.


På tal om söta tjejer fick jag igår stifta bekantskap med den här ljuvliga människan igen. Autumn Reeser som spelade den bitchiga Taylor Townsend i O.C. En av världens bästa ungdomsserier som jag var tvungen att följa trots att jag var närmare 25 år gammal vid tillfället.

Hon var med i det senaste avsnittet av Entourage och spelar en assistent på MGA (Miller-Gold Agency). Hon är en fruktansvärd skönhet som har den där oskyldiga looken samtidigt som hon tar för sig av allt det goda i livet. Underbart. Hoppas hon kommer medverka i fler avsnitt.

På hennes hemsida kunde man läsa att hon har både make och husdjur. Lyckliga sate som snärjt henne. Istället för fågel-debaclet kunde jag gärna skippat lotto-vinsten och stött på henne på Coop här i Haga. Ensam i ett främmande land och i skrikande behov av någon som visar henne runt stan.

Men näe då. Det blir till att bli utfryst i bostadsrättsföreningen istället. Det dröjer väl inte många nätter innan man vaknar upp bredvid en helt annan typ av skönhet. Ett hästhuvud.....

Au revoir så länge....