American Inventor

...
Såg just en snutt av tv-programmet "American Inventor". Ett program där deltagarna tävlar om 1 miljon dollar för att utveckla och marknadsföra sin uppfinning. Innan finalen finns det en semi-final där ett fåtal av deltagarna erhåller $50,000 för att vidareutveckla sin produkt . Pengar som används till marknadsundersökningar, utveckling av produktens design samt till förberedelse av en snygg pitch för den avgörande presentationen.

Ett sånt här program är såklart intressant för en civilekonom som mig. Marknadsföring och entreprenörsskap har alltid tilltalat mig. Men jag kunde ändå inte undgå att kräkas litegrann. Om själva tv-programmet skulle vara med i tävlingen skulle det inte bli en cent utbetalt!

Maken till sentimental sörja har sällan skådats. Jag såg tre deltagare, som alla erhållit $50,000. En som tillverkat en upphängningsanordning för cyklar, en som tillverkat någon typ av te-kokare som passar till alla kaffebryggare samt en som uppfunnit en brandsläckare inbyggd i en julgran.

Jag säger ingenting om produkterna. Dom var fiffiga och har säkert en funktion att fylla. Det är ju bara att titta på vilka simpla uppfinningar som blivit storsäljare genom åren. Allt kan sälja om man skapar ett behov hos konsumenten och når ut med sitt budskap.

Problemet, i mina ögon, är att hela tv-produktion flyttade fokus från själva momentet där man analyserar produktens potential till att uteslutande spela på tittarens sentimentalitet. Allt till tonerna av ljuv musik, på ett sätt som bara amerikanska tv-program orkar med.

Två av deltagarna pratade om sin älskade respektive och att det är deras fantastiska kärlek till varandra som drivit fram produkten. KÄRLEK!!!!!!! Jag spyr lite till. Eller han som tillverkade brandsläckaren som varmhjärtat förklarade att han är stolt far till 6 barn, och bara tanken på att dom skulle brinna inne gjorde honom illa till mods. Och visst, det är ingenting jag heller vill ska hända. Men för den sakens skull kommer han inte att sälja 250 miljoner vattenspridare.

Grabbarna med cykelupphängningsanordningen hade intervjuat 250 cyklister och i deras statistiska urval skulle 1 av 5 köpa produkten. Vidare räknade dom ut att det finns 75 miljoner cyklister i USA, vilket i runda slängar innebär 15 miljoner sålda enheter. Inte ett ljud om på vilket sätt dom planerade att nå ut med sitt budskap till varenda hushåll. Jag har ett förslag på hur dom ska lyckas med detta. Dom kan åka gata upp och gata ner och dela ut reklamblad. PÅ EN SKATEBOARD DRIVEN AV DERAS EGEN IDIOTI. Den brädan kommer aldrig sluta att rulla och av bara farten har dom uppfunnit varje uppfinnares våta dröm. Evighetsmaskinen.

Mitt i alla dravlande presentationer sitter en av jurymedlemmarna och nickar instämmande och kläcker ur sig att han skulle köpa 4 upphängnings-anordningar. Samma jurymedlem blev nästan tårögd kring presentationen om julgrans-brandsläckaren och nämnde sina egna barn som oskyldigt ligger och sover på övervåningen. Det var ju verkligen en man på rätt plats. En ja-sägare som antagligen skulle köpa ett paraply av en försäljare i Gobi-öknen.

Som risk-kapitalist vill man väl satsa sina pengar på den produkt som har störst chans att tjäna pengar. Och det är väl här litegrann av problemetiken ligger. I den svenska och den engelska versionen är det riktiga risk-kapitalister i juryn, som satsar sina riktiga pengar och i utbyte får riktiga andelar i företaget. Medan det i det här programmet är tv-bolaget som betalar ut stålarna och högaktningsfullt skiter i om den vinnande produkten är luft, paketerad i ingenting. Bara varannan amerikan sitter och bölar i sitt vardagsrum och till följd av syndafloden inte mäktar med att byta kanal under reklamavbrotten.

Nu vet jag inte om alla tänker som jag. Antagligen gör ingen det. Men det är nog en effekt av att jag studerade ekonomi i fyra år, där vi många gånger brottades med kniviga case-studier inom eget företagande och marknadsföring.

En spykopp med automatisk tömnings- och städningsfunktion skulle alla fall sälja i mitt hushåll.