Welcome to Sundsvall

...
Även dagens pokerpass blev avbrutet. Men den här gången av en nobel anledning. Min gode vän Marcus Chamat var på blixtvisit och ville aktivera sig. Och vem är jag att säga nej?

Så det började runt 17-rycket med en tennismatch. Min vacklande form visade sitt finaste yttre och det var särskilt serve-momentet som gick snett. Man tager vad man haver tänkte jag för mig själv och började använda underhands-servar på andraserven. Grejen är att jag har egentligen en ganska bra serve. Men problemet är att uppkastet är av yttersta vikt. Om jag inte kastar bollen bakom huvudet och slår med mycket twist, blir det dubbelfel på dubbelfel. Jag vet om det här bekymret med samtidigt har jag inte självförtroendet att slå serven så som jag vet att jag ska göra.

Chamat vann första set komfortabelt med 6-3. Men skam den som ger sig. I andra set kompenserade jag mina usla servar med många fina slag. Både forehand och backhand sitter numer ganska skönt. Forehanden med relativt mycket spinn medan min flacka backhand inte kräver någon krånglig rörelse. Ett snabbt slag. Skillnaden är ungefär att likställa med förändringen proffs gör mellan grus och gräs. På gräs slår man flackt och snabbt för att underlaget är så snabbt och motståndaren kommer få svårt att hinna med. Såvida man inte heter Nadal, för då slår man idiot-toppspin ur alla lägen.

Jag vann alla fall andra set med 6-4, efter att ha varit i ledning med 4-0. Tredje set blev en holmgång där vi bägge höll servarna fram till 4-4. Men där gick islossningen. Jag lyckades kapitalisera på några bra lägen och bröt fram till 5-4. Sista servegamet gick som en dans och jag avgjorde matchen med en fantastiskt läcker stoppboll. Chamat var grymt imponerad och nästan inte alls irriterad. Så pass glad att han med sitt racket dundrade min vattenflaska i småbitar. Min kära flaska som jag blandar protein-drinkar med är ett minne blott. Men det var det värt. Sa jag förresten att vi spelade om middagen? En middag som intogs på Ming Palace som äntligen öppnat upp poartarna igen. Biff med champinjoner, bambuskott och purjolök är the shit.

Nästa anhalt blev biljarden, där vår vän Morgan håller på att byta dukar. Eftersom han var klar med några av borden var det upplagt för en biljardmatch. Tidigare har jag väl nämnt Down Towns bristfälliga kvalité på bollar samt trianglar? Om inte så är det alla fall så, vilket jag innan matchen upplyste Marcus om. Vit boll ser ut som en prickig korv och alla andra bollar är olika stora.

Även världsstjärnor får kröka rygg ibland

Det dröjde inte lång tid innan jag hade honom på kokning och riset över förutsättningarna lät inte vänta på sig. Den vita kallade han för "golfboll" och vid ett flertal tillfällen hotade han att skicka grejorna rätt in i väggen. Den nymålade fina kortsideväggen. Innan det var klart gick vi jämnt upp efter varsin vunnen match och vi tog med oss Morgan och skyndade mot nästa station.

Pokerklubben, där vi vevade igång några tennismatcher på xbox360. Alla tre turades om att möta varandra, och innan det var färdigt var samtliga på kokning. Jag ventilerade ideligen mitt missnöje kring att ena kontrollen var trasig. Den drog liksom åt ena hållet och krånglifierade förflyttningsmomentet åt vänster något otroligt. När jag sedan förlorade en match med den andra kontrollen så tog jag förlusten som en man. Genom att påstå att även den dosan var uppfuckad. Lyckades alla fall få sista ordet när jag slog Chamat i 2 raka matcher med Roddick mot hans kära Federer.

Eftersom mitt pokerspelande idag blivit lidande ska jag genast ge mig i kast med en natt-sittning. Därför orkar jag inte korr-läsa inlägget så håll tillgodo med the raw, uncensored lyrics of Gurken.

Mañana...