Inblick i ett unikums själ

...
Efter jag avslutat mitt pokerpass var jag ner på biljarden en liten sväng. Spelade några lägg mot några av dom yngre förmågorna. Det är faktiskt kul att se att det åtminstone finns en liten återväxt trots att biljardhallen är under all kritik (sveriges sämsta enligt mig). Det är ju någon som ska ta över efter jag lägger kön på hyllan om 50 år...

Bägge jag spelade mot har talang. Men särskilt den ene. Fostrad på nackstagården och på senaste tiden tränad av Lasse Nisenvall, som numer jobbar som ungdomsledare där. Måste säga att jag blev imponerad över hur långt gången hans tankegång kring spelet var. För att mestadels ha spelat på en fritidsgård. Plus att han spelar div 3 fotboll vid 19 års ålder och säkerligen är en bra tävlingsmänniska. Om han fortsätter spela kan han nog bli riktigt duktig. Ifall han vill satsa lite på biljard ställer jag mer än gärna upp och tränar honom. För även om jag inte gjort mig själv rättvisa inom sporten har jag en teoretiskt bra grund att stå på. Förmånen att få träna med riktigt duktiga spelare under lång tid har gett mycket gratis.

Grejen med biljard är att det är en så pass svår sport att det tar lång tid att bli bra. Hand-öga koordinationen och muskelminnet tar helt enkelt väldigt långt tid att öva in. Plus att det rent strategiskt finns så många olika möjligheter att det tar många år att behärska positionsspelet. Det finns inte många duktiga biljardspelare som börjat i någorlunda vuxen ålder utom dom flesta skaffar biljarden som livsstil redan i tidiga tonår. Vilket har sina för och nackdelar.

Eftersom jag själv totalt älskar biljard ser jag en hel del fördelar (tror min far tycker annorlunda) med den uppväxten. Eller åtminstone att det utvecklat mig som person på ett rätt unikt sätt. Jag har lärt känna så otroligt många olika människor från alla möjliga bakgrunder och förutsättningar. Rika som fattiga. Svenska som icke-svenska. Uppmuntrande som deprimerande. Otursmänniskor och turklubbor.

Förutom att jag skaffat mig en förmåga att se en persons rätta jag relativt omgående har jag märkt att jag accepterar olikheter mer än de flesta. I mina ögon får varje människa vara hur han/hon vill och jag accepterar att man har olika mål med sina liv. Vissa vill bli förmögna eller framgångsrika i sina yrken. Andra söker sin lycka i alkohol, droger eller kriminalitet. Somliga ägnar sin tid åt att ifrågasätta andras val i livet istället för att se om sitt eget hus. För mig är det viktigaste att jag kan se mig själv i spegeln varje morgon. Att jag gör bra saker och är en snäll och godhjärtad person. Vilket jag tror och hoppas att jag är.

Det är alla fall något jag jobbat rätt mycket på senaste 10 åren. Istället för att döma ut en persons val som fel kan man försöka tänka sig in i den personens tankegångar och kanske på det viset hitta någon logik. Om inte annat kan man nöja sig med det faktum att folk är olika. Genom att öppna sitt sinne är det rätt enkelt att via olika infallsvinklar hitta logik.

En annan sak som ligger mig varmt om hjärtat är ironi och att se det humoristiska i varje situation. Den allra bästa humorn hittar man i mindre lyckosamma situationer i livet. Tex när man har det trassligt ekonomiskt, när det går åt helvete på jobbet eller när man just fått en parkeringsbot. Det här kan ganska ofta förväxlas med att man är en person som mår bra av att det går dåligt för andra. Men så är inte alls fallet för mig. Däremot är det roligt att använda motgången till att framställa lustigheter. Precis lika mycket som jag älskar att vara den som står för lustigheten har jag ingenting emot att andra använder mina motgånger till att få andra att må bra. Det är den enkla anledningen till att jag ofta har en negativ inställning till saker och ting. Att det gör mig gladare och får mig och andra att skratta, vilket i förlängningen är saker som gör livet värt att leva.

Jag har sagt det tidigare men jag tror inte det finns många personer som skrattat så mycket som jag har gjort. Även fast jag inte alltid haft så mycket att glädjas över. Men förmågan att hitta lustigheter även i motgångar gör det lättare att ta sig framåt. Så tack till alla er som genom dom här 30 åren hjälpt till att förgylla mina dagar med allehanda lustigheter. Hoppas nästa 30 blir minst lika roliga..

Nu kom jag in på ett långt sidospår så vi fortsätter där jag slutade. Vidare pratade vi på biljarden lite fotboll och om talanger. Jag drog upp ett namn som var en stor talang när jag var yngre. Danne Johansson (numer omskolad till casino-räv). Fast det namnet kändes icke igen och det var då det slog mig att jag faktiskt kommit lite till åren. Personen jag pratade med var ju bara 19 år gammal och knappt född på den tiden. Jag vill inte bli en sådan person som bara pratar om svunna tider. Det kan jag spara till de sista ljuva åren. Det här påminde mig om en annan viktig egenskap i livet. Att hålla sig mentalt ung och se framåt istället för bakåt. Vilket får bli den här sommarens hemläxa...