Gordon Stewart... Greppet direkt

...
Mitt i värmeböljan var jag igår tvungen att avbryta mitt pokerspelande runt 14:00. Det var olidligt varmt i lägenheten och jag kände mig manad att söka svalka utomhus. Väl i bilen kom jag på att Hasse den här helgen säljer tofflor på fotbollssturneringen Lilla VM i Matfors. Sagt och gjort, mina hjul styrdes mot landet.

Väl framme möttes jag av en myriad av ungdomar. Visste inte att turneringen var så pass stor. Tydligen deltar uppåt 100 lag. Detta motsvarar cirka 700 st knattar vars främsta mål är att sparka benpiporna av grabbarna i motståndarlaget. Även om dom på ytan låtsas spela för kamratskapet och kärleken till sporten. Ifall ni tvivlar på fotbollens mörka sanning rekommenderar jag er att bevittna en korpmatch på Midälvaplanen. Där håller man inte igen utan fokuserar exclusively på att utdela smärta. Inte damerna först, utan dobbarna först.


Det här fick mig att tänka tillbaka på min egen fotbolls-karriär som pågick under några dystra år på mellanstadiet. Jag var stolt bänknötare i GIF Sundsvalls b-lag för min åldersgrupp. Min talang på planen var nästintill obefintlig. Jag var inte snabb, inte hård i närkamperna, hade ingen precision, kunde inte skjuta hårt samt vågade inte nicka. Dålig kombination rent fotbollsmässigt, men ack så användbara egenskaper inom andra områden. Det måste för övrigt vara hemskt att som ungdomstränare behöva bevittna talanglösa pojkar, som mig själv, utan möjlighet att kunna ventilera sitt lidande.

Ett år åkte vi på aros-cupen i Västerås. En stor succé för mig som fotbollsspelare. I vår första match låg vi under med 5-0 när jag fick ett friläge. Fattar inte ens hur det är möjligt, men en trolig anledning är väl att offside-regeln inte användes. Man kunde således stå och fiska på offensiv planhalva under motståndarlagets anfall. Till tränarens enorma förtret. Som han i sin tur aldrig kunde ventilera hundraprocentigt på grund av påtvingad snällhet gentemot barn. I ren panik av att se deras utrusande målvakt skickade jag iväg en bredsida på chans och reducerade turligt siffrorna till 1-5. Mitt första och enda mål i karriären. Tyvärr gick slutsignalen strax efteråt så mitt mål blev helt meningslöst i ett större perspektiv.

Inför nästa match blev vår målvakt sjuk. Min målgörar-form till trots bestämdes det att jag skulle stå. Matchen gick bra och vårt lag ägde spelet. Jag lyckades till och med att hålla nollan, även om jag i realiteten inte behövde göra många ingripanden.

Det var inte utan att jag kände mig åtminstone lite mindre oduglig efter den här helgen. Vilket skulle få ett abrupt slut nästkommande helg, då vi åkte iväg och spelade mot något bondgäng. Kan ha varit Ljungaverk vi mötte i just Ljungaverk. Eller Torpshammar i Torpshammar. Alternativt Medskogs i Medskogen. Ni förstår vad jag menar. Jag fick återigen vara målvakt. Skulle nollan hållas igen?

Näe det skulle den inte. Bakom mitt mål stod några lokala ynglingar och jävlades med mig från avspark till slutsignal. Det skreks, hånades, skrattades och kastades saker på mig. Deras taktik fungerade som en dröm. Bonde-äcklen fick mig helt ur balans. Jag vet inte hur många mål jag släppte in, men det var fler än 5 och färre än 20. Skammen var stor och efter den matchen har jag inga fotbollsminnen kvar. Jag tog, som man brukar säga, min mats ur skolan och sökte mig mot andra fritidssysselsättningar.

Så den dagen jag får ett barn ska jag bespara honom lidandet att i Vattjom behöva läcka som ett såll, ackompanjerat av spe från traktens kromosom-barn.