...
Vad är det egentligen som ger mening åt vardagen?
Alla människor befinner sig i olika situationer och har således olika saker som ger motivationen att kliva upp varje dag och göra samma sak man gjorde dagen innan. Det krävs antagligen en ganska dum människa för att orka med detta dag ut och dag in. Eller?
Det bör även vara anledningen till 30, 40 och 50-årskriser. Man vaknar upp och inser att tiden går. Alla de där drömmarna och visionerna man hade som man tänkte göra sen, ja dom måste nog utföras snarast om dom överhuvudtaget ska bli av.
Det finns alltså en tankeprocess bakom de gånger man ser en 52-årig korpulent och skallig herre glida runt i en plyschdress från Phat Farm och bakvänd Yankees-kepa. Eller på darriga ben masar sig in i ett segelflygplan någonstans i norra sverige, för att 5 minuter senare krascha med näbben rätt ner i Kölsjön.
Rätt intressant att se vad som blir rutiner och hur perspektiv skiljer sig från människa till människa. En chef för ett stort företag tar dagligen beslut som berör en stor mängd anställda utan att tycka det är alltför märkvärdigt. En ny-avvänjd drogmissbrukare å andra sidan tänker en dag i taget och har allt sjå i världen att bara klara av att finnas till. Dagens mål skiljer sig rätt markant från person till person. Många gånger är det nog enklare att leva ett liv med okomplicerade dagliga rutiner. Att ha målet att klara av dagen är rätt simpelt kan tyckas. Dessutom tillfredställande kan jag tro, eftersom det är ett stort steg i rätt riktning.
Jag har aldrig varit en stor vän av rutiner. Helst vill jag att det händer nya saker hela tiden. Nya saker som ligger inom min kontroll. Det får inte vara något jag upplever som jobbigt eller på annat sätt fyllt med ångest.
Det som ger mig motivationen att fortsätta göra det jag gör är någon luddig bild av monetära mål. Mål som säkert blir svåra att uppfylla. Av flera anledningar. Dels att man måste ha passionen för spelet för att orka lägga ner tillräcklig tid och fokus, och dels för att man måste våga satsa stort för att vinna stort. För att nämna några.
Passionen har jag verkligen inte på samma sätt som tidigare. Det är inte lika roligt att spela längre, även om de senaste månaderna varit lite av en rennässans och fyllda med mer spelglädje än på länge. För att bli riktigt bra krävs nog mer än några månader av motivation.
Att satsa stort har aldrig varit min grej. Säkerhet och trygghet är något jag uppskattar. Självklart är jag en större gambler än medel-svensson, men om man jämför med alla trasiga själar i pokerbranschen är jag nog mindre gambler än de flesta. Detta behöver inte vara dåligt. Det minskar chansen att sumpa alla sina pengar. Tyvärr minskar det också chansen att komma riktigt högt, eftersom man helt enkelt inte lever länge nog för att spela sig dit på säkerhet.
Monetära mål. Ska jag nöja mig med det? Är det inte lite lamt att fokusera en stor del av sitt liv på något så simpelt.
Jag upplever mig vara en djup, tänkande och ganska känslig person. Detta ter sig bland annat uttryck i min stora passion för gråtmilda dramafilmer. Btw så får jag alltid såna här "tänka lite större-nojjor" när jag sett en riktigt bra film, vilket jag gjort nu. Återkommer om den.
Detta leder mig till att jag kanske borde söka mig bort från pokern och till något som verkligen motiverar mig och som ger mitt liv mening. Ett vanligt jobb där jag får nytta av dom 4 år jag pluggade på högskola. Fast vad skulle skillnaden bli?
Det handlar också till stor del om monetära mål. Självklart inlindat lite finare med tillbehör som arbetskamrater, social kompetens och ansvar. Men i grund och botten är det samma sak. Jobba hårt och tjäna pengar. Fast åt någon annan. Själv får man nöja sig med ett månatligt bidrag och några sporadiska presenter när man nått milstolpar på väg mot pension.
Jag vill inte nöja mig med det. Jag vill göra någonting som ger mig tillfredsställelse. Något som jag kan titta tillbaka på när jag är gammal och verkligen vara stolt över. Det var anledningen till att jag valde pokern och inte fortsatte arbeta på skatteverket. Rädslan av att ångra sig för resten av livet. Jag tänkte att om jag misslyckas som pokerspelare kan jag alltid återvända till ett vanligt jobb, med vetskapen om att drömmen av att försörja sig på spel inte var något jag klarade av eller trivdes med.
Så nu har jag alltså funderingar på att återvända till yrkeslivet. Fast ändå inte givet det jag beskrivit ovan. Knivig situation. Man kanske måste acceptera att det är så här det är att leva. En ständig jakt på något som inte går att finna.
De flesta man stöter på verkar vara nöjda med att vandra genom livet som en bricka i ett spel. Eller det kanske bara ser ut så från en åskådares synvinkel. Kanske pågår det egentligen ett mentalt krig inombords med tankar liknande mina.
Jag vet alla fall att ju större tänkare man är desto svårare är det att acceptera att leva i ett inrutat och ostimulerande 9 till 5 liv. Fast alternativet är inte heller lockande. Självmord, droger och alkoholism är ett ständigt återkommande tema hos många av denna världs stora hjärnor. Antagligen delvis på grund av det jag skrev tidigare. Insikten av att man jagar något som inte går att finna.
Vi syns i kassan på Konsum. Snälla, lämna inte fram skrynkliga sedlar. Dom är förjävla kluriga att få in i sedelautomaten. Tillika den automat som på senare år gjort mitt redan trista jobb till ett rent helvete.
