...
Annandagen hade stora planer för mig. Det var biljardtävling med rejäl uppslutning. Massor med unikum var anmälda och förhandstipset var att tävlingen inte kunde sluta på annat sätt än med klang och jubel.
Biljarden gick sådär. Jag flög i kvarten. Men viktigare än det var att jag för första gången på evigheter kände mig taggad. Stundtals spelade jag som jag brukade göra för några år sedan. Sådär lagomt bra att jag inte tar stryk av annat än duktiga spelare. Förhoppningsvis kan jag bygga vidare på den här positiva känslan. Isåfall ska jag definitivt börja tävla oftare.
Med drickningen var jag inte lika taggad. Fick i mig 3 öl på åtta timmar. Magen kändes inge vidare och det var verkligen helt omöjligt att få i mig mer. Fick ägna mig åt att stillsamt studera de andra och fundera på när min öl-häfta skulle släppa. Efter tävlingen gick jag, Mattis, Berka o Skägg-Lasse på Canton. Tänkte att lite mat skulle råda bot på min krasslighet. Det blev precis tvärtom. Åt några slevar av soppan och några få tuggor av buffén. Sedan var jag tvungen att tacka för mig och omgående lämna premisserna.
När jag kom ut hann jag precis fram till den intilliggande parkeringen innan jag kräktes som ett proffs. Allt skulle ut. Kände mig inte magsjuk trots vomeringen utan var hyfsat övertygad om att det handlade om magkatarr. Har tidigare fått vissa indikationer om att jag kan vara på väg mot det.
På BiteLine satt det ett riktigt bertlar-gäng anförda av kapten Montell. Donald, Hahn, Kristin, Hanna, Macke och Landell. Jag hade lovat att titta förbi där en sväng så efter parkerings-fiaskot stapplade jag mig den korta sträckan upp dit. Min plågade min till trots försöktes det med alla knep för att få ner mig i flaskan. Det mest idoga försöket stod Macke för. Han gick till baren och kom tillbaka med ett glas filmjölk och en 6:a Fernet. Det kan vara den mest omtänksamma "snälla börja dricka"-gåva jag någonsin fått. Tyvärr var jag alltför dålig att sprit inte var ett alternativ. La mig därför raklång på en soffa och jämrade mig. I ett gäng med sådan alkohol-halt brukar inga sympatier ges för jämmer. Men den här dagen var det precis tvärtom. Landell fixade till och med leverans av att par halsbränne-tabletter.
När läskarna vandrade vidare stapplade jag, mer sjuk än någonsin, vidare mot min bil. Dom där 3 ölen måste man väl förbrännit på 11 timmar? Var så sjuk att jag ändå inte brydde mig. Upp till OKQ8 för inhandlning av bananer, Coca-Cola samt ProViva. Sedan hem till soffan där jag exkluderat spy-promenaderna till muggen blev liggande i 36 timmar. Somna till, vakna, stappla till toan, spy, stappla till köket, fukta läpparna med Cola, stappla tillbaka till soffan. Det schemat körde jag regelbundet de första 12 timmarna.
När man är så sjukt som jag var får man perspektiv på livet och på vad som egentligen har betydelse. Det där som sägs om ljuset i tunneln är helt sant och jag hoppas ni alla slipper uppleva närkontakt med den andra sidan.
I nästa inlägg ska jag berätta vad som fick mig att andas hopp om livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar