Tack MoDo

...

Givet min uppväxt måste det varit ganska sannolikt för mig att hamna i spelbranschen.

Jag umgicks mycket med en kompis som var ett par år äldre. Han hette Bengt och var en sån person som inte direkt pappa hoppade högt över att jag hängde med. Inte för att han var otrevlig, utan mer för att synergi-effekten oss emellan inte var till en förälders belåtenhet.

Redan när jag gick på mellanstadiet visade jag prov på entreprenörsskap. I området där jag växte upp såg vi genast möjlighet att tjäna pengar. Hade jag varit lika driven de senaste 10 åren skull framtiden vara tryggad.

Vår första verksamhet var en klassiker Dörrförsäljning. Vi brukade köpa vykort på Konsum i Haga, som vi senare sålde för 5 kr styck i alla hyreshus i Haga/Skönsberg. Avansen per vykort blev cirka 3 kr. Även om det inte låter särskilt mycket tjänade vi betydligt mer än andra 12-åringar. En bra dag kunde vi nog sälja 100 vykort var. Pensionärerna blev eld och lågor över att se min blonda kalufs. Den påhittade insamlingen till en klassresa smorde ytterligare på det redan väl rullande försäljningshjulet.

Verksamheten utvecklades senare till att sälja andra saker:

- På IKEA fick alla kunder under en period en bok som hette "Nynorsk vinteridrott". Böckerna låg i stora pallar utanför kassan. Dit åkte vi och fyllde en hel trunk med böcker, och sålde sedan dessa för 25 kr styck. Även det till goda syftet av en klassresa.

- En gubbe vi fick kontakt med tillverkade såna där estetiskt vedervärdiga stentroll. Vi gjorde en deal med honom och fick behålla ungefär hälften av omsättningen. Vilken kunde bli klart respektabel med tanke på att dom små monstren tingade ett pris om minst 50 kr. Plus lite dricks för mitt gulliga yttre.

- Lottringar. Här var vi väldigt fiffiga. Först och främst skrev vi ut en förfalskad dragningslista. Med underskrift från vår fiktiva klassföreståndare. Vi drog helt enkelt bort några lotter och skrev upp dessa nummer som vinstnumren. Således var det snålt om vinster på ringen. Bara aningen sämre vinstchans än på lotterierna som anordnas med statens goda minne.

De här aktiviteterna inbringade som sagt en hel del pengar. Mer än vad någon annan unge i området hade disponibelt. Så efter att fyllt truten med tuggummi och köpt alla hockey- och fotbollsbilder som fanns, blev det fortfarande pengar över. Därav började vi spela på både hästar och oddset. Inte för några stora summor, utan mest för att man bara kan tugga så många tuggummin innan man blir less på den aningen sliskiga smaken.

Spelet i kombination med vårt sportintresse fick in oss på nästa projekt. Nämligen att agera bookmaker och ta emot spel från alla ligister på Hagaskolan. Bengt gick i 8:an och jag gick i 6:an. Vi beställde oddslistor från SPP (engelsk bookmaker) som dök upp veckovis. Vi korrigerade sedan oddsen allteftersom vad vi trodde att våra kunder ville spela på. Alla spelade med hjärtat. Om GIF Sundsvall stod i 2,5 hos SPP, kunde vi sänka oddset till 2 ggr pengarna, och ändå veta att det skulle framstå som attraktivt. Kom ihåg att det på den tiden inte fanns något internet, så det var svårt att kolla marknadspriset. Plus att det inte fanns några konkurrenter som tog emot spel på kredit. Det var ut- och inbetalning en gång i veckan.

Bengt var den som tog emot och noterade alla insatser. Det var ett högst struligt klientel som lämnade in spel. Hagaskolan var befläckat med en hel del bad seeds. Men alla gillade att spela och tjänsten vi erbjöd var revolutionerande. Så trots att det sällan var någon som vann hördes inga klagomål. Vår service var uppskattad.

Kommer ihåg att vi en gång satte odds på skol-dm i basket. Ett minne jag skrattar gott åt fortfarande. Vi satt alltså vid courtside och erbjöd på spel på matcherna. Klass 9a kunde stå i goda 1,1 ggr pengarna att vinna mot dom småväxta pojkarna i 7b.

Vid ett tillfälle höll det på att gå riktigt snett. Många spelade tripplar eller fyrlingar. Under den här tiden var Djurgården outstanding i elitserien. Den här omgången mötte dom MoDo, seriens sämsta lag, på hemmaplan och således hade många gjort kombinationsspel innehållande just Djurgården. Det låga oddset till trots.

Efter att några skrällar gått spelarnas väg var många kombinationer levande med just den här matchen som sista match. Vid en Djurgårds-seger skulle jag och Bengt bli skyldiga runt 3.000 kronor var. Eftersom vi tuggat tuggummi och roat oss kungligt på OBS hela eftermiddagen var det av veckans insatser inte särskilt mycket kvar. Så spänningen höll på att ta knäck på oss bägge. Jag kommer ihåg att jag efter 2 perioder kollade ställningen på text-tv. 2-0 till Djurgården. Paniken var svår och tankarna kretsade kring vilken av armarna jag skulle erbjuda att, som betalning, bli av med. Jag vankade av och an i huset och insåg hur otroligt liten chans det var att seriens sämsta lag inom 20 minuter skulle lyckas göra 2 mål på bortaplan. Det var, som jag brukar säga, nästan bjudet.

Men gud verkade ha andra planer för min lekamen och som genom ett mirakel slutade matchen oavgjort. Inte en enda krona blev utbetald den dagen och det var två gigantiska suckar av lättnad som hördes i Haga den kvällen. Den här något bisarra upplevelsen utgjorde också slutet på vår ack så lönsamma bookie-verksamhet.

Åren efteråt började jag spela biljard och fick upp mitt intresse för kortspel. Något som följt med sedan dess. Tänkte avsluta med en händelse från högskoletiden. Som innefattar en person något mindre insatt i spelbranschen.

På högskolan var jag nog den enda personen som någon gång i veckan frekventerade en illegal spelklubb. Därav var det många som var nyfiken på den världen, På många fester ställdes frågor kring min hobby.

Hur mycket kunde man vinna? Gick jag plus eller back i längden? Kunde man måhända råka bli skjuten?

Man kunde vinna bra de dagar lyckan log mot en. Ja, jag gick lite plus i längden, men det kunde svänga en hel del. Skjuten kunde man inte bli, det fanns en hederskodex som inte innefattade varken vapen eller knytnävar. Däremot svordomar på alla betänkliga språk.

På en fest var det en kille i klassen som plötsligt visade stort intresse för spel. Han konsulterade mig i jakt på en spelform som passade just honom. På frågan vad han var ute efter för typ av spel hade han några simpla riktlinjer:

- Det fick absolut inte ta särskilt mycket tid i anspråk. Studierna var viktigast.

- Vinstpotentialen skulle vara stor. Det måste finnas chans att bli förmögen.

- Begränsad insats. CSN-lånet fick inte gå förlorat.

- Vinstgaranti.

Efter att bearbetat specifikationerna i huvudet och till slut kommit fram till att han inte skämtade, formulerade jag ett svar. Att det var svårt att hitta ett sånt spel. De fåtal spel som går att slå i längden kräver hårt jobb. Att insatsen står i direkt korrelation till utbetalningen. Satsar man 1 krona för att vinna en miljon är det inte lätt att få några garantier.

Svaret förbryllade honom. Han tyckte det borde finnas en enklare väg, och att jag skulle utgöra nyckeln till att öppna pandoras ask. Av allt jag upplevt i livet kan nog det här vara det mest naiva och blåögda jag stött på. Undrar vad han gör idag? Kanske VD för något börsnoterat företag.