The curious case of Benjamin Button

...
Just nu är det mycket prat om filmer i min blogg. Men eftersom det är vad jag ägnat mig åt senaste dagarna måste jag väl ha rättigheten att skriva om det.

Kom precis hem från biografen. Var med Macke och såg The curious case of Benjamin Button.

Som jag tidigare nämnt har jag sett fram emot att få se den här filmen ända sedan jag hörde talas om den under våren 2008. Ofta brukar filmer kunna bli besvikelser när man skruvat upp förväntningarna för högt. Det här var en film som riskerade att hamna i den fallgropen. Dock är det inte lika troligt när man själv skapat förväntningarna. Är det en kompis som tjatar non-stop vill man ju nästan att filmen ska vara dålig. Så därför kanske jag genom mitt tjat förstört den här filmen för några av er. Isåfall ber jag om ursäkt för att ha ruinerat en fantastisk upplevelse.

Jag vet inte vart jag ska börja. Tror jag inleder med att nämna att filmen var nästan 3 timmar lång. Under filmens sista hälft tog jag nästan inte ett normalt andetag utan satt tårögd och var helt betagen. Samtidigt som jag var superglad över att få bevittna den här fantastiska historien. En historia som handlar om livet och som får en att tänka till över sin egen situation. Hur man tar vara på sitt eget liv. Det är så sorgligt att se honom gå igenom de flesta av livets faser ensam, och när han väl hittar tvåsamhet kan den bara bestå under en begränsad tid eftersom han åldras baklänges.

För min egen del kommer jag aldrig glömma den här filmen. Den har allt. Mycket sorg, glädje, hopp, humor och kärlek. Det enda som känns bittert är att jag aldrig kommer få se den för första gången igen. Hela historien är som klippt och skuren för att passa mig. Jag gillar tex berättar-röster, gråtmilda dramafilmer samt speglingar av livsöden. Så i mitt vardagsrum ligger den här filmen på översta hyllan. Tillsammans med ett fåtal andra stora filmer. Jag behöver få lite relation till den men jag tror att det här kan vara den bästa film jag någonsin sett. Stora ord med tanke på vilka filmer man sett genom åren. Men allting förändras och jag KAN tycka att någonting av idag är bättre än något nostalgiskt av igår.

Jag tänker inte skriva någonting mer om handlingen utan jag hoppas att ni själva går och ser filmen och bildar er en egen uppfattning. Tänkte skriva att den bör ses när man inte har massa annat att tänka på. Men det är onödiga ord. Filmen är så gripande att man helt uppslukas av den och ens andra bekymmer får ta ledigt i 3 timmar.

Om jag får barn någon gång tänker jag spara en lista med filmer som borde ses. I vuxen ålder och i en situation när vederbörande kan ta till sig handlingen. Man får nämligen bara en chans per film. Det kan räcka med ett störande telefonsamtal så dör en liten del av upplevelsen. Det är väl ett arv fint som något. En lista med upplevelser att ha med sig på livets resa. Nu kanske den där listan blir som när man själv var liten och fick tips om att läsa böcker av Vilhelm Moberg och Trotskij. Förhoppningsvis håller man sig ungdomlig och inte mossar igen på det viset.