Welcome to my simple place, Scarlett. Leave your shoes on

...
Här har vi henne.

Den ljuvliga Scarlett Johansson. Flickan som alla vettiga pojkar vill ha till flickvän. Dessutom med det svensk-klingande efternamnet Johansson. Undra om mina odds skulle öka ifall jag döper om mig till Humphrey Sjöberg. Hur ska man inte kunna dras till det?

Jag såg nämligen ett gammalt Saturday Night Live där hon var host häromdagen. Alla människar i showbiz, och då menar jag alla, verkar njuta något oerhört av att få göra ett gästinhopp i SNL. Det är precis som att atmosfären är helt annorlunda. Mindre stress och friare tyglar. Det syns verkligen att glödjen spirar i det programmet. Se gärna några avsnitt av "30 Rock", en tv-serie med TIna Fey och Alec Baldwin som ska spegla hur det kan se ut bakom kulisserna.

Tillbaka till Scarlett. Hon har varit med i två av mina favoritfilmer. Lost in Translation och A love song for Bobby Long. I lost in translation pratar hon inte mycket alls. Ända är det något med henne. En mystiskt aura som gör att hon framstår som helt underbar. Tillräckligt cool och annorlunda att väcka Bill Murrays intresse. Fantastisk film. Måste ses snart igen.

Vicky Cristina Barcelona har jag inte hunnit se än. Jag är inget fan av Woody Allen men jag har höga förhoppningar om den filmen.

På tal om höga förhoppningar. Den 16 januari smäller det. Filmen som alla väntat på har premiär.
The curious case of Benjamin Button med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollen. Som ni såklart vet handlar den om Benjamin Button som åldras baklänges. Han föds alltså gammal och blir yngre och yngre för var dag. Filmen är regisserad av David Fincher. Han har tidigare bla regisserat Seven, Fight Club och The Game.

Jag tror inte jag haft så här höga förväntningar på en film sedan jag väntade in The assasination of Jesse James förra året. Jag vädrar guldstatyetter. För att fira denna stora händelse ska filmen avnjutas på biograf. Antagligen ensam. Med prassel-fritt tilltugg, avstängd telefon och nyputsade glasögon.