...
Sitter på tåget på väg mot min första flaska på mycket länge.
Kvällen ska tydligen spenderas tittandes på innebandy. Det är Thojan som spelar och jag tror det är div.2. Blir intressant att se ifall det är lika trist som jag minns det.
När jag gick i sexan hade Hagaskolan ett stolt innebandylag, bestående av folk från flera årskurser. Dom äldre var riktigt duktiga och titel efter titel spelades hem. Säg den glädje som varar för evigt. Flera av dom äldre bestämde sig för att starta ett eget lag. Kvar stod vi yngre och odugliga, men som ändå var van att vinna.
Efterföljande månader blev ingen rolig historia. Åtminstone inte om man ogillar att förlora. Match efter match torskades, och med de mest abnorma siffror. Spelare flyttades runt och fick prova alla positioner. Kanske kapaciteten fanns där om bara det optimala spelsystemet kunde hittas. Som att dechiffrera en svår kod.
Det fanns ingen kapacitet och till och med tränaren orkade knappt se oss. Vet att jag provade att stå i mål en gång. Det gick ganska bra. Släppte bara in 24 baljor. Tror forftarande det är världsrekord i antal insläppta.
Innan jag klev på tåget köpte jag en sallad på tågstationens restaurang. Ibland känner man på sig när man begår ett misstag. Det här var en sån gång. Det fanns inga färdiga sallader men han upplyste mig om att en ost&skink-sallad kunde vara klar på 4 minuter. Jag såg redan på take away-förpackningsmodellen hur det skulle sluta. I misär. Slutprodukten var blek och innehöll några stackars ostbitar, mindre än 50 gram skinka samt lite gurka och tomat. Dressingen vågade jag inte ens vidröra. Note to self, ät aldrig igen på tågstationen i Sundsvall..
Tjing....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar